Dark Water

Royal Bio Regi: Walter Salles Manus: Rafael Yglesias Foto: Affonso Beato Musik: Angelo Badalamenti Skådespelare: Jennifer Connelly, John C. Reilly, Ariel Gade, Shelley Duvall, Pete Postleth-waite, Tim Roth, Dougray Scott, Camryn Manheim, med flera Fyra hästar Det hade onekligen passat rätt bra om Burt Bacharachs gamla Raindrops Keep Fallin? On My Head hade varit ledmotiv i den här filmen. Här regnar det nämligen. Typ exakt hela tiden. Och även inomhus är det blött och fuktskadat och ruttet och eftersom originalet är japanskt så förekommer det förstås en insisterande liten flicka också, som kräver att få bli omhändertagen av de nya hyresgästerna i våningen under den hon brukade bo i. ?Brukade? med citationstecken, eftersom den lilla flickan givetvis är död och numera ett spöke. Den nya skräckvågen på bio kommer från Asien men filmer-na karbonkopieras ständigt till amerikanska förhållanden, eftersom amerikaner ? enligt myten ? inte förstår sig på att läsa textremsor. Dark Water gjordes alltså ursprungligen av japanen Hideo Nakata men har nu omhändertagits av brasilianaren Walter Salles, som tidigare har svarat för ett par så pass exceptionella filmer som Central Do Brasil och Dagbok från en motorcykel men som inte kan luta sig mot ens någon fragmentarisk erfarenhet av skräckfilm. Det har dock blivit tillräckligt bra ändå. Salles visar sig vara en distinkt innehavare av känslor för vardagens säregna demoni och när han låter handlingen här utspela sig på Roosevelt Island i New York (en ganska liten ö dit man tar sig främst via linbana; jag har vid flera tillfällen passerat stationen dit men aldrig varit där ? och lär inte efter den här filmen någonsin sikta på att ta mig dit heller) så fungerar den inte direkt som någon annons för hyreshusfastigheterna där. Dahlia (Jennifer Connelly) och hennes lilla dotter Ceci (Ariel Gade) flyttar in i en lägenhet där. Det finns en vårdnadstvist i bakgrunden och ännu längre bakåt ligger de barndomsminnen som Dahlia har av sin vidriga alkoholiserade mamma. OK: det finns en läcka i taket i ett av rummen. Men den ska väl gå att fixa? Ja, men den kommer ju ideligen tillbaka. Och från våningen ovanpå hörs det röster och ljud. Trots att det inte ska bo någon där. Och så ständigt detta vatten ? regnande utomhus och mystiska eruptioner inomhus i toaletter, tvättställ med mera. Det kan vara tillräckligt skrämmande och suggestivt med berättelser om byggnader också. Minns alla gamla spökslott och fördömda hus och minns alldeles speciellt Roman Polanskis Rosemary?s Baby, där Mia Farrow hade att kämpa med ett helt dystert gammalt hus i centrala New York fullt av djävulsdiggare (i verkligheten: Dakota Building, som John Lennon mördades utanför). Dark Water legitimerar sig nästan helt och hållet via sin suggestivitetsfaktor. Det är lätträknat mellan de spekultativa inslagen. Salles bygger i stället upp stämningar med hjälp av Angelo Badalamentis dröjande musik (minns ni TV-serien Twin Peaks så var det han som musiksatte den) och Affonso Beatos minst sagt mångtydiga foto. Det blir spännande så det räcker. Inte minst beroende på de många gåtfulla birollerna, som verkligen är mycket intresseväckande. John C. Reilly, som alltid brukar vara så hygglig, gör här en cynisk mäklare. Pete Posthlewaite likaså; han brukar ju vara en person man kan lita på. Så icke här, där hans märklige portvakt är någon man bör hålla sig på väldigt långt avstånd från. Och Tim Roth gör en advokat som väl kanske inte är direkt skum, men ändå gan--ska... märklig ... Lilla Ariel Gade gör sin roll som flickan Ceci utmärkt och Jennifer Connelly som mamman likaså. Till sist svämmar hela filmen över av ett okontrollerbart vattenflöde men sammanfattningsvis sagt så går det ändå att ha utbyte av Dark Water, om önskemålet är att få sig något trossbottensunket och fuktskadat stinkande levererat. Det suggestiva medföljer som bonus. Och Raindrops Keep Fallin? On My Head. Helt säkert.

Dark Water

En blöt suggestiv skräckfilm utlovas för alla som väljer att se Dark Water, som får fyra Kurirhästar i betyg av Norrbottens-Kurirens filmrecensent Rolf Nilsén.