Det är närmast en självklarhet att vi gillar underhållning men det är inte lika enkelt att förstå hur skräck kan fungera som just det. Skräck föder rädsla och rädsla är en känsla som finns till för att vi ska akta oss för det som är farligt. Vi tycker att skogen är läskig för att där finns grådvärgar som kan göra oss illa.
Så långt är det pur logik.
Men hur kommer det sig att vi tycker om grådvärgarna i sig så pass mycket att vi vill se dem, om och om igen?
Det är motsägelsefullt.
En förklaring är att skräck kan vara ett sätt för oss att definiera oss själva. På vita duken kan en seriemördare få en att känna sig själv lite mindre skrämmande. En zombiefilm kan få en att känna sig lite mer levande. Vampyrfilmer kan hjälpa oss hantera vår dödsångest genom att beskriva skräcken i vår motsats – odödligheten – som ännu mer skrämmande.
Grepp om tryggheten
Sett ur ett historiskt perspektiv är våra inrutade liv mer än lovligt sköna.
Vi lever i något av en skördetid, där vi äter mer Ben & Jerrys än kålrötter och har närmare till Youtube än till spetälska. Men det kan vara svårt att få grepp om tryggheten, känna av den, om vi inte får ta del av dess motsats. Kanske älskar vi skräckfilm för att det är ett bekvämt sätt att gå utanför våra ramar, känna lite försiktigt på det okända bara för att sedan kunna smyga tillbaka in i tryggheten igen. Skräck kan på så sätt vara en ventil som får oss att sova lite godare när det hemska väl är över.
Men den förklaringen räcker ändå inte till. För ärligt talat tyckte jag inte Motorsågsmassakern var sjukt bra bara för att den var ett starkt exempel på hur mitt liv inte ser ut. I stället var det skräcken i sig jag älskade. Alltså, själva känslan.
Lockande känslor
Skräckmästaren Alfred Hitchcock har sagt att han var en filantrop som bara gav folk vad de vill ha och att folk älskar att bli skräckslagna. Vilket är helt ologiskt. Rädsla och fruktan är starka obehagskänslor, högst otrevliga och oangenäma, men de lockar oss, även om vi i annat fall värnar om frid och fröjd, kärlek och förståelse.
Om vi vill ha en bättre värld – vilket vi alltså vill – hur kommer det sig att vi hellre ser en hemsk krigsfilm än Landet runt?
Renas genom tragedier
Det är just vad som gör skräckfilm som fenomen så intressant. Och svaret har med effekten att göra. Redan de gamla grekerna snackade om att vi renas genom tragedier, något de kallade för katharsis*.
Det känslomässiga klimax man uppnår efter en överväldigande upplevelse kallas för katharsiseffekt och det är vad man ofta känner efter att ha sett en fruktansvärd film. Det är en känsla av storhet, en förnimmelse av något större.
Personligen tycker jag känslan blir starkare ju mer trovärdig en skräckfilm är. Till exempel tyckte jag den spanska filmen Rec var råläbbig inte för att den var särskilt verklighetstrogen utan för att den var så verklig och trovärdig. Men där fantasin tar slut går en skiljelinje – så fort skräck blir verklighet är det inte alls lika kul längre.
På film kan skräckens rena underhållningsvärde vara jämställt med humorns, men så är det aldrig i verkligheten. Verklig terror är hemsk, motbjudande. På riktigt.
Katharsis*= Enligt Aristoteles poetik den själens rening som tragedin åstadkommer.