Intill stenen där på torget pågick under några intensiva veckor 2009 ”busahaldabyltingin”, kastrullupproret, där människor utrustade med slevar och grytlock högljutt protesterade mot politikerna som man ansåg hade banat väg för landets finanskris och sedan ignorerat varningssignalerna.
Vreden var välgrundad. Avregleringar av bland annat banker hade skapat en liten ekonomisk elit på Island som betraktades som något av ett guldgrävarland, inte minst av europeiska småsparare som lockades med löften om stora avkastningar. När landets tre storbanker kollapsade visade det sig att deras förpliktelser i utlandet var sammanlagt tolv gånger större än hela Islands bruttonationalprodukt.
Kyligt stålbad
Den 26 januari 2009 kulminerade demonstrationerna och den isländska högerregeringen meddelade sin avgång. Ett nyval resulterade i att socialdemokraterna bildade regering tillsammans med Gröna vänstern.
Den överhettade ekonomin kyldes ner i ett stålbad som, förutom att valutan sjönk med 45 procent, resulterade i lönesänkningar, skattehöjningar och kraftiga nedskärningar i statens utgifter. Dessutom tvingades Island ta nödlån, både från sina nordiska grannar och från internationella valutafonden IMF.
Nu pågår nya demonstrationer intill stenen på torget. Varje lördag samlas hundratals medborgare för att få till stånd en folkomröstning kring frågan om EU-medlemskap. Den sittande regeringen är emot en ansökan, liksom förmodligen en majoritet av väljarna enligt nyligen gjorda undersökningar. Men frågan har varit på tapeten så länge att tålamodet börjat ta slut.
– Jag och mitt parti är helt emot ett EU-medlemskap. Däremot är vi för en folkomröstning i frågan, säger parlamentsledamoten och Gröna vänsterns ledare Katrín Jakobsdóttir, på väg in i Alltinget för debatt.
Stod emot påtryckningar
Hon var utbildnings- och kulturminister i den förra regeringen och en av dem som fick det otacksamma jobbet att rensa upp efter finansvikingarnas framfart. I valet 2013 röstades hon och hennes koalitionsregering bort till förmån för Framstegspartiet och det konservativa Självständighetspartiet, alltså samma partier som kastrullupproret vänt sig emot.
I samband med förhandlingarna med Internationella valutafonden IMF stod hon som kulturminister emot påtryckningar om att stänga flera viktiga kulturinstitutioner för att spara pengar. Dessutom enades hennes regering tillsammans med Reykjaviks kommun om att fortsätta bygget av det spektakulära konserthuset Harpa som påbörjats som ett rent privatfinansierat projekt av Björgolfur Gudmundsson, före krisen Islands näst rikaste man och bland annat ägare av den engelska fotbollsklubben West Ham. Bara konserthusbygget kostade 1,6 miljarder svenska kronor.
Många böcker
Island beskrivs ibland som ett land av poeter, ett uttryck som myntades redan på 1800-talet av den brittiske poeten W.H. Auden i ett försök att sammanfatta sina intryck från ett besök på sagornas ö. Saga är det isländska ordet för berättelse och dess kraft är stor. Årligen utkommer över 1.000 böcker på isländska, vilket på en befolkning av 320.000 innebär nästan en bok per 300 personer.
– Vi brukar säga att det alltid finns någon i familjen som ger ut en bok, säger den isländska förläggarföreningens chef Bryndís Loftsdóttir, som samlar 40 förlag under sina vingar.
Och inte vilka förlag som helst, bör tilläggas. För att kvala in som medlem i föreningen måste man årligen ge ut minst tre titlar.
Svindlande jämförelser
Redan här har det börjat svindla, särskilt för en norrbottning som har nära till jämförelser. Till ytan är Norrbotten och Island jämförbara: 100.000 kvadratkilometer mot 103.000. Befolkningsmässigt leder Island: 320.000 invånare mot Norrbottens 250.000.
Vidgar man blicken ut mot kulturfältet i stort är det bäst att hålla i sig. En opera, en symfoniorkester, en stadsteater i Reykjavik, en nationalteater, ett nationalmuseum, över 30 konstmuseer och gallerier i och omkring Reykjaviksområdet, 13 i resten av landet. Dessutom regionteatrar, danskompanier, en egen filmindustri och en uppsjö av fria teatergrupper runt omkring i landet – ändå är listan inte komplett.
Internationellt prisade och kända författare, konstnärer och musiker hör också till uppräkningen, liksom undersökningar som visar att mer än halva befolkningen regelbundet tar del av olika former av kulturella evenemang. Bara till stadsbiblioteket i Reykjavik kommer det årligen över 700.000 besökare som tillsammans lånar 1,2 miljoner böcker i en stad med 120.000 invånare och en lokal bibliotekspolitik som säger att ingen ska behöva ha längre än en kilometer till ett boklån, något man löser med hjälp av sex filialbibliotek och en bokbuss.
Minsta kulturmetropolen
Vill man hellre köpa en bok är möjligheterna stora. Bara i Reykjaviks citykärna, där avstånden är små, finns flera stora bokhandlar och ett antal antikvariat. På genomfartsgatan Laugavegur 18 tronar Mal og menning, som utsetts till en av världens bästa boklådor i sällskap med Shakespeare and Company i Paris, och i samma postnummerområde 101 Reykjavik hittar man också två av Eymundssons butiker. Alla är de flera våningar höga, med ett generöst utbud av böcker och tidskrifter och trevliga fik, öppna nästan lika länge som de omkringliggande barerna om kvällarna.
Det finns med andra ord fog för påståendet att Reykjavik är världens minsta kulturmetropol. Hur det nu kan vara så i ett så litet land som dessutom för bara några år sedan vaknade upp till ljudet av en riktig finanssmäll?