Det finns dåliga nyheter och så finns det goda nyheter. Och Karl Petersens besked under gårdagens kommunfullmäktige tillhör de riktigt, riktigt goda nyheterna.
Det blir ett Dansens hus i Luleå, oberoende av vilken beslut landstinget fattar. Punkt.
Detta är också ett beslut av yttersta vikt, skulle jag vilja säga. Vårt län behöver en nämligen en kulturell centralort för att locka kreativa kulturarbetare norrut. Det är liksom ingen slump att många kulturarbetare liksom kulturellt intresserade bosätter sig i större städer. De letar och behöver mångfalden av kulturella yttringar för att själva växa i sitt kreativa skapande.
Det är ingen hokus pokus över det. Bara djupt mänskligt.
Att då göra frågan om Dansens hus placeringsort till ett politiskt ställningstagande om behovet av decentralisering är djupt olyckligt. För en sak som stod klar i våras när vi på Norrbottens-Kurirens kulturredaktion gjorde en genomgång av de två alternativa förslag som fanns i Luleå respektive Piteå, var att de yrkesutövande dansarna förordade en dansscen i Luleå. De flesta bor nämligen här, tillika den publik man förväntas locka.
Konkurrensen mellan städerna har aldrig handlat om den pedagogiska verksamheten som de flesta verkar vara överens om att den fortsättningsvis bör ligga i Piteå. Det är den konstnärliga verksamheten, dansscenen som striden står om.
Nu verkar den striden kunna vara över. Karl Petersens besked har gjort det till en icke fråga.
Modigt och strategiskt viktigt, inte bara för Luleås framtid, utan hela länet.
Jag vet inte hur många samhällsvetenskapliga undersökningar som utmynnat i slutsatsen att en region kan bara överleva och blomstra om det finns en stark residensstad. Det gäller även kulturen.
Tack för politiker som har modet att inse det.