Visuellt spektakel eller upplyftande konstupplevelser. Den 54:e Venedigbiennalen bjuder på båda. Några riktigt starka installationer finns i de nationella paviljongerna.
Under förmiddagen går en kostymklädd ung man runt med ett plakat runt halsen i Giardiniparken. Han ser italiensk och farlig. Frihetskämpen och nationalisten Guiseppe Garibaldis namn står textat i stora bokstäver.
Den kostymklädde poserar utmanande, men ingen blir provocerad.
Några timmar senare brister han ut i en galen fågeldans på en scen högt uppe bland trädkronorna nära den danska paviljongen. Garibaldimannen visar sig vara dansken Michail Karikis, en av deltagarna i den danska utställningen som i år handlar om yttrandefrihet och som har ett eget "speakers corner".
Ett svenskt "ö"
Intresserad av italiensk nationalism är även den svenske språkaktivisten Karl Holmqvist, vars dikt på egensinnig och rytmisk esperantoengelska slingrar sig över en vägg i den internationella temautställningen Illuminationer. Ett "ö" har han också petat in.
- Jag tycker det finns ett missförstånd kring hur ett språk ska vara, man ska följa regler trots att vi går mot ett slags uppluckring. Det är inte längre så som man får lära sig i skolan. I dag kan man kommunicera även med bilder och ljud, den här skrivna dominansen håller på att försvinna, det är en bra utveckling, säger han.
Glömdes bort
Väggdikten anspelar på den italienska futurismen, vars avantgardistiska kvalitéer glömdes bort när den främste företrädaren Marinetti blev Mussolinis kulturminister, tillika utställare på Venedigbiennalen.
Karl Holmqvist låter futurismens svarta sida finnas med genom en modell av Mussolinis ökända fascistpalats utanför Rom. Det väggfasta citatet om att italienarna är ett folk av poeter, konstnärer, hjältar och helgon lyser för den som förstår italienska.
Ett citat som tydligt visar klyftan mellan politiska löften och människors liv.
Judar med ny framtid
Om en politisk vision handlar i stället israeliska Yael Bartanas starka filmtrilogi "...and Europe will be stunned". Bartana får trots sin nationalitet hela den polska paviljongen. Med stiliserade medel skildrar hon en politisk rörelse som försöker få polska judar att återvända från Israel till Polen. "Judar, utan er har vi ingen framtid, vi är fast i vårt förflutna". Men pionjärerna, som hämtade från en kibbutz, bygger taggtrådsstaket och sätter den utopiske ledaren på piedestal. Ändå utmynnar det hela i en stark berättelse om en ny generation israeler som till skillnad från de äldre, de som en gång flydde antisemitismen, på goda grunder nu söker sina rötter och sin identitet i Polen.
Tyskt totalkonstverk
På liv och död är den tyske filmaren Christoph Schlingensiefs totalkonstverk, eller fluxusoratorium, som han kallade det. Förra året dog han i cancer, 49 år gammal. Han använde sig av sjukdomen i sitt djupt personliga oratorium, en flödade sorgesång över att livet snart är slut.
Som den sjuke Johnny Cash i "Hurt" fast med många fler - och ännu starkare - uttryck.
Den tyska paviljongen är transformerad till Shlingensiefs barndomskyrka, "A church of fear".
Ett barn föds till Wagnermusik, en förståndshandikappad Jesus blir plågad. Nio filmer rullar parallellt och ja, det här är ett verk väl värt att köa för, även riktigt länge.