Dansen är verkligare än verkligheten

oreografen, dansaren, professorn och rektorn för Danshögskolan i Stockholm Efva Lilja är ingenting annat än en nestor när det gäller dansmöten i skolans värld.
Till skillnad från många andra har hon dessutom med förkärlek vänt sig till högstadieelever och på plats i Luleå och barnkulturkonferensen visar hon filmer och klipp från sitt mer än tio år långa arbete tillsammans med elever på Fittjaskolan i Botkyrka.
- Jag har sökt mötet med barnen av rent egoistiska skäl eftersom jag alltid haft ett behov av att pröva om min konst angår någon annan.
Den som haft lyckan att se Efva Lilja eller andra koreografer arbeta tillsammans med ungdomar i olika projekt har nog fått svar på frågan. Danskonsten berör, något som inte minst Ann-Katrin Tideströms fina bok Solvarv som beskriver några av Dans i Nords många intressanta barn- och ungdomsprojekt i Norrbotten, visar med tydlighet.
- För mig har den så kallade verkligheten aldrig varit särskilt verklig, säger Efva Lilja, och berättar om vardagens alla roller och överenskommelser.
- Vi lär oss att bete oss, handla rationellt. Vi berättar om våra känslor, vi gråter inte, vi uttrycker vår ilska, vi skriker inte. Varje steg präglas av en överenskommelse och ordningar. Men i grunden är människan irrationell och för att klara av vardagens ordning måste vi ha rum för det irrationella. För mig är det rummet konsten och det är fullständigt livsviktigt.

Gör om verkligheten
Scenens värld innebär för Efva Lilja en möjlighet att göra om verkligheten så att den blir sannare och tydligare och därmed möjligare att leva.
Precis som Karin Helander har hon ofta stött på tanken att man måste "förstå".
- När jag dansat i exempelvis Ryssland har jag aldrig mötts av kommentaren "jag fattar ingenting", den reaktionen stöter jag mest på här hemma i Sverige, något jag tror beror på att vi har dåligt självförtroende i vår kultur, säger Efva Lilja, och läser upp reaktioner hon fått i brevform av elever.
Alla har de sett samma föreställning, men upplevelserna och tolkningarna är subjektiva och mycket personliga.
- Vi förstår och tolkar med våra erfarenheter, det gör alla människor. Det viktiga är att vi lär oss att lita på upplevelsen, att vi respekterar det subjektiva. Det räcker inte för en vuxen att säga att dans är bra för dig till ett barn, man måste gå till mötet med dansen med gemensam förväntan tillsammans.