Dans: Underbart, men kort

På en vanlig tisdagsförmiddag ska 16 dansare i en multinationell ensemble bjuda på och in till dans, signerad koreografen Ohad Naharin - en av världens mest aktade. Dans som som utförs av unga dansare, bland annat Robert Malmborg som dansade rollen som Billy i Bounces Gökboet - utvalda bland nästan 150 som kom från hela världen när Riksteatern och Naharin bjöd in till audition - för i första hand mycket unga människor. En föreställning skapad direkt för sporthallar, först för Ohad Naharin eget kompani Batsheva Dance Company hemma i Israel, och nu tack vare Riksteatern, Dansens hus, kommuner och sponsorer, för 20.000 elever över hela Sverige. I Norrbotten visas inte mindre än 13 föreställningar i samarbete med Dans i Nord. I Luleå, Haparanda och Kiruna blir det också offentliga kvällsföreställningar. Själv skänker jag där på plats i Pitholmen en tacksam tanke till en svensk kulturpolitik som gör äventyr som detta möjligt. Och till en Riksteater som emellanåt verkligen kan visa musklerna och göra saker och ting helt rätt. I sporthallen sitter vi i en fyrkant runt golvet. Mitt bland oss sitter dansarna i skoluniformer - prydliga och punkiga på samma gång. Plötsligt reser de sig samtidigt upp och förkunnar i rörelse och till musik att nu ska vi ha en rolig stund tillsammans. I tystnaden som uppstår efteråt kastar sig en dansare ut på golvet och ger ett explosivt prov på vad dans kan vara i ett solo som liksom utan skarvar rör sig från disco över stora delar av fältet fram till klassisk balett och lite till. Ungefär i höjd med ett breakmove tystnar plötsligt publikens surr, nu verkar det bli intressant. Och lika olika som publiken är - individer med olika utseenden och stilar, ibland små grupper, kepskillarna där, de välsminkade tjejerna här - lika olika visar sig de uniformerade dansarna vara när de går in och ut i sina roller, sätter sig bland publiken, kommer riktigt nära, dansar för oss var och en, söker våra blickar. Och så lika ibland - de unisona partierna är exakta, väldrillade, täta. En fröjd att titta på. Ohad Naharin och hans dansare bygger upp en hel värld där på golvet, rolig och stollig ibland, skrämmande ibland, oändligt vacker ibland. Tempot stegras, musiken spelar Do you wanna dance och publiken bjuds in till partyt. Osäkra och blyga först, men mer och mer med på noterna. Några vill inte sluta, drar ner kompisarnas jubel. Efteråt dansar en pojke solo. Någonstans där i all lustfylld dans vänder dansarna sina ansikten mot oss under en långsam promenad. Möter våra blickar, ser oss var och en. Liksom skänker de oss frid, ett löfte att vi duger som vi är. Du och du och du. Andlöst. Ett äventyr och ett tillstånd. För min del hade det gärna fått fortsätta. Länge, länge.

Dans: Underbart, men kort

Att tuggummismällar kan låta så högt, tänker jag där jag sitter inklämd på en bänk i foajén till Pitholmsskolans sporthall tillsammans med ett hundratal högstadieelever. Där inne i sporthallen ska vi snart få vara med om något häpnadsväckande mitt i vardagen.