Dans: Smutsigt, brutalt och komiskt

Kompaniet, som bildades 1998 i Bergen av koreografen Jo Strömgren, arbetar också med en form av dansteater som inte har många likheter med den glittrande musikalen. Orkestern börjar till exempel med en scen där tre av kvinnorna vaknar upp efter en, två, tre veckors riktigt fylleslag. De är utpumpade och uttorkade. Men spriten är
oåterkalleligen slut och de glada upptågen under rusen bjuder nu bara piss i flaskorna. Och, ska det visa sig, lite annat smått och gott. Marion, har till och med druckit träsprit så hon ser ingenting längre. Till förutsättningarna hör att de tre kvinnorna är ett övergivet dansband som har tappat sin sångerska. Hon har lämnat skogen för storstaden och utan henne är de andra ingenting. På så vis är Orkestern också en mycket stark berättelse om tillhörighet och vårt behov av andra människor för att bli något helt. De tre verkar nu befinna sig i en ödslig, troligen nedlagd väntsal mitt i den finska skogen; mitt i the fucking land of thousen seas. Hela föreställningen spelas nämligen på någon slags påhittad finska, och utan att dialogen har egentlig betydelse pratar de oavbrutet. Det är kul och förmodligen en del av själva berättelsen. De medverkande är skådespelare men här med andra redskap än teaterns klassiska text. När Paula kommer tillbaka med ett av de långa tågen som passerar stationen förändrar det inte mycket. Inte ens att hon är gravid och att Arja Saijonmaa, sångerskan som de beundrar, har slitit av henne ett öra. I stationshuset finns nu istället fyra kvinnor som väntar på typ Godot eller något annat som kan bryta dödläget. Under tiden stämmer upp den galna sången vi alla sjunger när botten är nådd och det är befriande att se det göras av kvinnor. Att det liksom erkänns att vi kan vara fula, skitiga, bredbenta och ha nära till smockan. Det är kul på ett inte alls förminskande sätt, bara rakt på liksom. Även om det finns ett särskilt fokus på kroppen redan när Marion upptäcker sin nya blindhet tar det dock en ganska lång stund innan man får en känsla för dansen i föreställningen. Men innan
Orkestern lämnar oss, jag tror de åker österut, är den given. Särskilt Gunhild Aubert Opdal utmärker sig med tydlighet, men det är ändå ensemblespelet som är det härligaste. Vars och ens uttryck är väl utmejslat för att kunna bidra till den här grå deppiga köttiga geggan som gänget hamnat i. Orkestern hade premiär i Estland förra våren, och de östliga influenserna med både finsk och rysk ton är ingen slump. Kompaniet har i sin repertoar flera berättelser som hämtar sitt stoff från öster. Det är dock första gången den nordliga danspubliken i Sverige kan se Jo Strömdal Kompani på hemmaplan. På lördag 5 april dansas Orkestern som ett gästspel hos Norrbottensteatern i Luleå, och följande måndag besöker man Skellefteå. Den som längtar efter det absurda, komiska och djupt allvarliga bör ta chansen.