Dans på ett annorlunda vis
Men pratar gör han gärna, nu när han är på väg till Norrbotten och gästspel i Piteå, Luleå och Haparanda med sin dansföreställning Heja Sverige.
Det är långt ifrån första gången han reser norrut. I flera år studerade han klarinett, först på Framnäs folkhögskola, senare på Musikhögskolan i Piteå för att senare gå vidare till studier i bland annat estetik, musik- , teater- och dansteori.
Livet som utbildning
Under många år var Mårten Spångberg danskritiker, bland annat på Dagens nyheter och i Aftonbladet. Sen snörde han själv på sig dansskorna. Frågan är hur det gick till?
- Ja, jag har alltid tänkt - det här låter kanske lite stort - men jag ser det jag hållit på med genom mitt liv som en slags utbildning. Först studerade jag musik, sen teorier, sen började jag skriva om dans. Att själv börja dansa var ett naturligt steg eftersom mitt stora intresse är att se hur kroppen och språket kommer samman. Att undersöka var tröskeln mellan det som kan sägas och det som inte kan sägas egentligen finns. Kanske är det i kroppen? Vi kan aldrig lämna språket, men vi kan däremot befinna oss i dess utkanter, säger Mårten Spångberg.
Någon dansare är han inte. Beskriver sig själv som "urdålig", men det han gör handlar absolut inte om ironi.
- Tvärtom, men min uppfattning är att om man gör något noggrant och från grunden så är det alltid värdefullt. Jag är inte ute efter att reprisera koreografi så som vi känner till den, utan jag är ute efter att göra någonting på gränsen till min förmåga och ändå kalla det för dans.
Föreställningen Heja Sverige är en intim historia mellan dansaren och hans publik, ett informellt möte där man sitter nära varandra, tillsammans i ljuset. Vad är det som sker i de där små ögonblicken när man får syn på varandra? Vågar vi mötas, vågar vi erbjuda oss själva den självständigheten, funderar Mårten Spångberg, som genom att dansa snoa med sig själv på scenen till tonerna av Jan Johanssons Jazz på svenska väcker många frågor kring vad dans egentligen är.
Tillhör alla
Självklart är det ett påstående i sig att den som inte är dansare ställer sig på scen och dansar inför publik - dansen "ägs" inte av proffsen, den tillhör oss alla. Men Heja Sverige påstår också något annat: Det vi uppfattar som "typiskt svenskt", i det här fallet både musik, folkdans och folkdräkt, är i själva verket inte särskilt svenskt.
- Att definiera någonting som "nationell kultur" innebär ju alltid att man reducerar sådant som man för tillfället inte anses hör dit. Min lust är snarare den motsatta - att titta på hur olika vår bild av Sverige kan se ut. Många av de så kallade svenska folkdanserna har ju rötter någon annanstans och Jan Johansson spelar svenska folklåtar med amerikansk brytning.
Som ytterligare tankegods i Heja Sverige - en titel som ska ses som en frågeställning och inte som ett påstående - lägger Mårten Spångberg in frågor om vad som händer när dansen inte blir riktigt "ren", när den utförs av en som inte riktigt kan, när dansen inte riktigt sitter som den ska.
Mårten Spångberg gör en jämförelse mellan vårt sätt att förhålla oss till exempelvis en fotbollsmatch med vårt sätt att förhålla oss som danspublik. Under en fotbollsmatch jublar publiken när det blir mål, det vill säga de få gånger under en hel match som fotbollsspelarna gör någonting helt rätt. Inom dansen eller konstmusiken rynkar vi på näsan varje gång en utövare inte i varje ögonblick behärskar sitt instrument.
- Min dans är en slags fotbollsdans där min förhoppning är att publiken i stället för att luta sig tillbaka, lutar sig framåt och säger "yes!" varje gång det blir rätt. Min dans, hela föreställningen, går att reprisera men ögonblicket när någon jublar är unikt.
Efter många år utomlands har Mårten Spångberg flyttat tillbaka till Sverige, åtminstone på deltid. Förutom att resa världen runt med sina egna föreställningar är han verksam som koreograf och curator för performancefestivaler, både i Sverige och utomlands. Dessutom undervisar han i koreografi, bland annat på Teaterhögskolan i Stockholm.
Behandla sakernas tillstånd
Heja Sverige, som han kallar "min otrogna dröm om svenskhet" framförs för en liten publik med efterföljande samtal över en kopp kaffe eller en öl.
- Efter att ha befunnit mig i världsstäder och i närheten av den samtida dansens publik och utövare i många år betyder det mycket för mig att träffa människor som inte är särskilt inskrivna i den aktuella dansen. I maj dansade jag inför 38 personer i Vilhelmina. Efteråt drack vi kaffe tillsammans och för mig är Heja Sverige ett äventyr som på många sätt är långt större än mycket annat jag varit med om, säger Mårten Spångberg, som jämför sin inställning till dans med filosofi.
- Filosofins uppgift är att behandla sakernas tillstånd, vilket är den enkla delen. Dess verkliga ansvar är att producera möjligheter för var och en av oss att tänka annorlunda. Jag vill förhålla mig till dansen på motsvarande sätt. Dess uppgift är inte att berätta historier eller erbjuda ett bättre liv, utan att producera andra och nya sätt att betrakta och bebo kroppen, rörelsen och på så vis i förlängningen skapa potentialer för att förändra hur saker förändras.
Så jobbar vi med nyheter