Daniel Harding tar ut svängarna

Mozarts fyrtioförsta symfoni har alltid fascinerat mig. Den skrevs under en tid, sommaren 1788, då wienarna sedan länge hade skaffat sig nya favoriter. Mozart hade dåligt med pengar och drabbades av personliga tragedier. I det läget är det som om han bestämmer sig för att skriva en symfoni som riktigt skriker ut "vad bryr jag mig om er, jag skriver mycket bättre än alla andra och ni vet inte vad ni går miste om! Och även om inte ni vill lyssna på den så kommer jag att få rätt med tiden!" Det finns något trotsigt över verket, men även något desperat och bedjande. I dag tillhör Jupitersymfonin standardrepertoaren för de flesta orkestrar och publiken har hört den i ett oändligt antal versioner. Hur lyckas då Daniel Harding och hans Mahler chamber orchestra med sin version? Jo, tolkningen visade sig vara något av det mest överraskande jag upplevt. Harding tar ut svängarna rejält. Han suger på pauser så att man nästan får svindel. Betoningar kommer ibland lite sent, men bara ett uns, så effekten blir dubbel. Och i varje detalj känns fraseringen genomarbetad. Ett överraskande långsamt tempo i den inledande satsen men där sidotemat blir till en elegant dans. Andra satsens inledande tema i de sordinerade stråkarna är så svagt att det knappt hörs (en utmaning i ett influensadrabbat Luleå) och den tredje satsen har enorma dynamiska kast. Så den monumentala fjärde satsen - där jag alltid får känslan av att Mozart visste att detta var den sista symfoniska sats han skrev och att han där släpper loss all sin desperation - ger Harding all den kraft som behövs. Detta var ett för mig nytt sätt att spela Mozart på och det var verkligen roligt att lyssna till. Efter paus får vi så åter stifta bekantskap med solisterna från Don Giovanni. Först ut är Maria Fontosh med en tolkning av Gounods berömda Juvelarian ur operan Faust. För mig är just bekantskapen med Fontosh en av denna festivals höjdpunkter. Det hon presterade under operan var ju något i hästväg och här fortsätter hon på samma höga nivå. Med ett utspel som, trots att min franska inte är vad den borde, aldrig låter mig tveka om vad sången handlar om och med en sådan total kontroll av röst och frasering är det en stor njutning att lyssna till henne. Lägg därtill Harding och hans mannar så förstår du resten. Peter Mattei råkar ut för enda smolket i glädjebägaren denna afton. Här lyckas inte Harding riktigt balansera orkestern mot solisten så i vissa partier drunknar Matteis väldiga stämma i orkesterhavet. Det var synd för den sång han sjöng, Kung Heimer och Aslög av August Söderman är en svensk romantisk pärla som hade förtjänat bättre. Men så är det på festivaler. Lite tid för repetition och stora krav på framförandet. Men att få uppleva dessa supersångare i nummer som jag antar att de fått välja själva var en mycket trevlig upplevelse. Och som när till exempel Gudjon Oskarsson sjunger Rossini med ett spjuveraktigt uttryck tillsammans med Mahler Chamber Orchestra, ja då finns det inte mycket mer att önska!