Daniel Craig fjantar inte

Casino Royale Filmstaden Regi: Martin Campbell Manus: Neal Purvis, Robert Wade, Paul Haggis - efter Ian Flemings roman Foto: Phil Meheux Musik: David Arnold (Ledmotivet sjungs av Chris Cornell) Skådespelare: Daniel Craig, Eva Green, Mads Mikkelsen, Judi Dench, Jeffrey Wright, Giancarlo Giannini, Jesper Christensen, med flera My Name Is... Fast det säger han inte förrän som alldeles sista replik, han som annars heter Daniel Craig och som är den sjätte James Bond genom filmhistorien, i denna den 21:a film om honom (det han säger är alltså, för de möjligtvis fåkunniga ?My name Is Bond ? James Bond?) . Efter en paus på fyra år, sedan Pierce Brosnan lämnade in och vi utan någon större saknad tog farväl av honom, kan man nu säga att James Bond gör en omstart. Casino Royale är den allra första romanen som Ian Fleming skrev om honom. Tidigare endast synlig som en amerikansk TV-film från 50-talet och som en stökig parodi från slutet av 60-talet (där det formligen vimlade av James Bonds och där David Niven och Woody Allen hade framträdande roller). Nu har historiens grundelement bibehållits men uppdaterats till nutid, samt att en stark terrorismprägel har stämplats på den verksamhet som styckets huvudskurk Le Chiffre (suggestivt framställd av dansken Mads Mikkelsen, som verkligen har utseendet emot sig när det gäller skurkroller; eller för sig ? det beror från vilken vinkel man betraktar det) finansierar. En av manusförfattarna är för övrigt Paul Haggis, som vann en Oscar för Crash och som också skrev Clint Eastwoods Million Dollar Baby. Skickligare manusskribent har nog ingen Bond-film haft sedan Roald Dahl var med och skrev Man lever bara två gånger (1967). Avgjort är det också så att det handlar om kvalitetsspänning i Casino Royale. Man har helt och hållet skippat alla skitnödiga och allmänt mackliga specialeffektsprylar som främst Roger Moore brukade böga omkring med. Och bara det är värt en eller annan applåd. Och samtidigt som man har gjort sig av med denna nördiga barnslighetsfaktor, så har man också bemödat sig om att hålla storyn på en i alla fall någorlunda rimlig nivå. OK: den rör sig förstås inte på en dokumentärnivå och det ska den ju heller inte göra. Men Le Chiffre är i alla fall inte en skurk med världshärskarambitioner utan nöjer sig med att vara allmänt okänslig och spela poker på hög nivå mot Bond, samt i strategiska moment blöda från sitt ena öga. Filmen är hetsigt klippt och innehåller bland annat en omfattande och medryckande fighter-sekvens uppe i en mycket hög byggnadsställning, mellan Bond och en antagonist till honom. Och det finns mera: tankfullt  dova pokerspelssekvenser med skyhöga insatser, en scen där Bond får tillgripa livräddande hjärtdefibrillator på sig själv och diverse annat smått och gott av klart kvalitetshöjande status. Några ord så om Daniel Craig, som den nye James Bond. Han menar allvar och fjantar absolut inte. Redan efter bara några minuter får vi se, i effektivt svartvitt, hur han kompromisslöst gör sig av med sin förste motståndare och sedan är ribban fast placerad. Craig har intressant buckligt ansikte och han förser Bond med både smärta och svärta. Han välkomnas härmed för ytterligare ett par insatser: en betydande uppstramning från det som har varit! En betydande nonsens-befriad Bond av klar vuxen-kaliber. Och även Eva Green kvalificerar sig som en Bond-brud av klass, som den svalt smarta Vesper Lynd. Hon går direkt in bland de Bond-tjejer vi vill minnas.  Och så har vi ju den barska Judi Dench som Bonds överordnade M. Hon ger betydelsen kärv ett nytt ansikte. Casino Royale är alltså en klart positiv överraskning: kompetent durkdriven och spänningspulserande, överlag bra spelad och med ett skickligt manus. Underhållande i stort sett hela tiden, helt enkelt. Bara det att James Bond-filmerna härmed tycks ha lämnat barnslighetsstadiet bakom sig är ju mycket värt. Mitt namn är alltså... (ja, ni vet).