I första delen, Brobyggarna, låg fokus på de tre fattiga fiskarsönerna Lauritz, Oscar och Sverre från Bergen och deras magnifika upphöjelse till ingenjörer via utbildning på dåtidens förnämsta tekniska högskola i Dresden.
De tre hade avgett ett löfte till sina sponsorer att komma hem och bygga järnbanan mellan Oslo och Bergen - dåtidens största framtidsprojekt i Norge. Endast den äldre brodern Lauritz fullföljde det löftet. Den näst yngste brodern Oscar åkte till Afrika för att bygga järnväg och den yngste, Sverre, smög iväg till England, mycket på grund av sin förbjudna kärlek till en engelsk student på ingenjörsskolan.
Där börjar den andra delen som har fått det övertydliga namnet Dandy. Här rör vi oss i det begynnande 1900-talets mer eleganta Londonmiljöer. Sverres pojkvän Albert visar sig snabbt vara lord och på väg att bli släktens överhuvud, den 13:e earlen av Manningham. Det handlar om överklassernas överklass, en hoper män och kvinnor omgivna av hela staber av tjänstefolk. Albert och Sverre installerar sig på Manningham, till det yttre som kompanjoner, och börjar ivrigt arbeta med tekniska förbättringar.
Men Dandy ska inte handla om teknikens landvinningar. Behoven finns sannerligen i den gammelmodiga industrin. Men snabbt övergår Dandy till att handla om konst, om att leva som homosexuell, om Sverres längtan efter att bli konstnär. Allt utspelar sig i en helt ointressant överklassmiljö. Droppandet av namn är total. Här rör sig tidens giganter från litteraturen, konsten och politiken. En John Maynard Keynes, en Oscar Wilde, en Cézanne, en ung Picasso skymtar förbi när Albert åker till Paris för att fynda nya unga modernister.
Det är inte själva temat i Dandy som är problemet. Det är bara så otroligt tråkigt. Slottslivet, de små skandalerna, societetens grubblerier, ingenting som främjar läslustan.
Kort och orättvist sagt kanske, men jag tappar intresset för Dandy redan ett 50-tal sidor in i handlingen. Vi kan säga så här. Sverre är en oförlöst konstnär när han anländer till England. Under åren fram mot första världskriget utvecklas han till en fulländad konstnär. Bra gjort.
Earlen av Manningham älskar sin Sverre, men krånglar i vanlig engelsk överklasstil, till sitt liv och hamnar i Östafrika i slutet av första världskriget. Han ska bara dit och städa upp
lite, är det meningen. Visa upp sig som en sann patriot på det att han och Sverre
efter kriget ska slippa bli lynchade för sin "förbjudna" kärlek.
Sverre är tyvärr den ende personen i boken som får något sorts liv. Han går att tro på, han utvecklas. Resten blir en sörja av överprivilegierade konturer, eller ska jag säga karikatyrer, snabbt glömda.
Och på bokens sista sidor återförenas förstås de tre fiskarbröderna från Bergen, rikare och kaxigare än någonsin, beredda att möta 1920-talets utmaningar. Som vi tvivelsutan kommer att få veta mer om när den tredje delen av Brobyggarna når läsarna, säkerligen redan till hösten 2013.