Under vintermarknaden är det renkapplöpning här på isen och många andra aktiviteter. Men nu, i mitten av maj när regntunga molnforor färdas över samernas gamla vinterbetesland, händer inte mycket. Häxskallar sticker upp i det fullkomligt stillastående vattnet. Gammal myr detta. Änder snattrar hest utifrån en kontinent av tovigt gungfly. Någon har slängt ner en plogpinne, ett brandgult snedstreck som klyver ytan, och längre bort flyter en giftgrön foppatoffel.
Utlevelsekonstnär
Men så händer något. En kvinna i ceriserosa cocktailklänning vadar sakta ut i det iskalla vattnet. Hon bär på en tresträngad jouhikko, en finsk stråkharpa. Står där ute med instrumentet i handen, betraktar radhuslängorna på den norra stranden. Något liknande har inte inträffat i Talvatissjön tidigare. Hetsade klövjerenar på isen, havsörnar som plockar lax, men detta? Aldrig.
Damen i sjön heter Sofia Breimo och är utlevelsekonstnär, utbildad vid Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda. Hon befinner sig i Jokkmokk för att rekognosera inför de publika utlevelser som hon ska genomföra under sommaren.
Fyra ställen
Konstprojektet heter Fjällnära och kommer att utspela sig på fyra olika ställen; Luossabacken i Kiruna, Saltoluokta fjällstation, turistanläggningen vid Nikkaluokta och här, vid Talvatissjön. Genom att bekanta sig med platsen bygger hon upp en grundstämning som hon sedan kan arbeta utifrån.
- Nu ser jag hur det ser ut, jag ser formerna, färgerna, och rent praktiskt, hur lång väg är det hit, vad är det för underlag, var kan jag sätta publiken om jag vill att de ska sitta, säger hon.
Utgångspunkten är ett möte mellan en friluftsupplevelse och en konstupplevelse, som består av en hyllning av vardagen och naturen - en högtidlig känsla (därav cocktailklänningen) i kontrast till friluftslivet, som ska orsaka ett slags "vridning". Vad som exakt kommer att ske har hon inte bestämt ännu, själva improvisationen är en vital del av själva utlevelseverket, men det ska vara en dansare och en trumpetspelare som står ute i vattnet.
- Det finns något sällsamt och sorgligt över en ensam trumpet långt borta, säger hon.
Teater kändes inte äkta
Sofia Breimo hade hållit på med teater under tonåren men kände att något saknades - det kändes inte äkta.
- I performance är allt på riktigt. Är det något som är läskigt så är det läskigt på riktigt. I teatern eller filmen kan man gå hem, men är det någon som ligger i en brinnande stjärna som Marina Abramovic gjorde och svimmade av, så är ju det dödsnära på riktigt, det finns något magiskt i det tycker jag, säger hon.
Är det vanligt att man plågar sig själv?
- Plågar är kanske fel ord, men utsätter sig, absolut. Det är äkta, man gör det på riktigt. Att leka med äkta känslor. Jag tror att det handlar om att spela an på folks kroppsliga minne, för att man vet hur kyla känns, man vet hur värme känns, hur det är att vara andfådd, så om man ser någon som gör något riktigt fysiskt jättejobbigt, svettas och flåsar, till sist känner man det i sin egen kropp, det slår an någonting, man ser någon som doppar sig i en isvak då man spänner sig i hela kroppen.
Ofta kritiserade
Utlevelsekonstnärer får ofta utstå kritik, för att inte säga smälek. I mångas ögon är konstformen liktydig med folk som doppar huvudet i mjöl eller springer omkring och skriker och åbäkar sig. Kanske kan man säga att killarna i Jackass ägnar sig åt ett slags filmade utlevelsekonster. Om man vill vara elak.
Vad finns det för manér, klichéer som man kan fastna i?
- En jättefarlig grej som man inte får göra, eller så ska man ha en jävligt bra förklaring till varför man gör det, det är ju det här att man spelade, man låtsades, man spelade teater, när man är på gränsen till det andra, om det är för mycket dans i ett performanceverk så säger någon: men det där var ju dans, eller en rollfigur som är för långt ifrån något slags äkthet. Sådant är farligt, då kan man bli ifrågasatt.
Nakenhet
Hon nämner även nakenhet som en ofta missbrukad ingrediens.
- Om det känns nödvändigt för verket tycker jag att det kan vara fint, men jag gillar inte riktigt extremer, vare sig nakenhet eller att skära sig, eller proppa något i ansiktet, om det behövs för känslan för verket så tycker jag absolut att det är okej men om man bara gör det för att "kolla på mig jag är naken", då borde man tänka till.
För projektet Fjällnära har Sofia Breimo fått stöd av Dans i nord, Kiruna kommun och Jokkmokks kommun, Studieförbundet vuxenskolan och STF fjällstation Saltoluokta samt Nikkaluokta Sarri AB. Det är bidrag och stipendier och sponsring som håller performancekonstnären flytande. Något inträde tar aldrig Sofia Breimo.
Hur kan man leva på detta?
- Det är mer pappersarbete än att vara ute och skapa faktiskt, säger hon. Eller i alla fall fifty-fifty.