1675 avrättades i Torsåker 65 kvinnor, två män och fyra pojkar för att de var häxor och trollkarlar. Först blev de halshuggna, sedan slängdes kropparna att brinna på bål uppe på berget där tre socknar möts: Dal, Ytterlännäs och Torsåker. En hel vinter hölls kvinnorna instängda i en kall stenkällare under gästgiveriet, med 150 centimeter i takhöjd. Häxprocesserna i Torsåker har omtalats som de mest omfattande i hela landet. Ingenstans avrättades fler, hälften av pastoratets kvinnor. Det fick följder som påverkade generationer framåt, inte minst för att prästerna tvingade barnen att bekänna hur de förts till Blåkulla av sina mödrar, mormödrar och grannkvinnor.
Kring dessa vanvettigheter har Therése Söderlind vävt handlingen i sin nya roman: Vägen mot Bålberget. Boken är ambitiöst upplagd som en slags historisk spegel där nutid och dåtid påverkar varandra. Otrohet, blodskam och svåra relationer präglar händelserna. Det verkar närmast som om det vilar en förbannelse över generna som Malin, Erke Joenssons hustru i Nyland, lämnade efter sig.
Först får läsaren möta Jacke. 1975 arbetar han på byggnadskontoret i Kramfors. Jackes dotter, Veronika, återkommer som huvudperson 2011. Däremellan låter Söderlind den häxerianklagade Malin berätta om händelserna 1674-75.
Senare återkommer Malins svärson 1740, som gammal gubbe, och berättar historien till slut.
Kanske vore det lättare att svälja berättelsen om jag inte likt författaren också är ångermanlänning. Men när hon vill vara noggrann och ge precisa angivelser, då duger det inte att påstå att Nora ligger i Nordingrå, det är faktiskt två olika församlingar. Eller när författaren, i ett försök att ge ålderdomlig färg åt prosan i de historiska avsnitten använder det dialektala "blaggarnsböxer". Ordagrant betyder det "blå-garns-byxor" och används om blå arbetskläder. Birger Norman använde på skoj uttrycket i sin diktsamling
Utanikring om blåjeans och jag misstänker att Söderlind hämtat ordet där, utan att kolla närmare.
Men det blir komiskt. Dels för att man inte hade bomullsbyxor på 1600-talet, dels för att det var väldigt dyrt med indigoblå färg. Hade man något blått användes det knappast av småbarn och absolut inte i arbete.
Men risken är att även den något historiskt kunnige läsaren, oavsett geografisk hemvist, hakar upp sig på dåligt förarbete.
Författaren beskriver exempelvis jordbruksarbetet på 1600-talet som om Laga skifte redan genomförts, och hon påstår att det dansas pardans på 1600-talet. Men det värsta är nog när gubben år 1740 tycker att något är remarkabelt!
När tillräckligt många felaktigheter staplas på varandra faller illusionen. Läsaren blir sittande i fåtöljen, tvivlande. När dessutom inte redaktören gjort sitt jobb och skurit bort onödig mångordighet blir det stundtals riktigt dåligt.