Dags att tala om klassfrågorna
Det tog visserligen sin tid innan vi började tala om könsskillnader - att de faktiskt finns, att de har betydelse, att ojämlikheten går att fastställa i siffror. Samma sak med etniciteten - länge höll vi tyst om den skillnaden, om orättvisorna.
För många frågor?
Men på något underligt sätt tycks det som om syret inte räcker till för att hålla liv i flera diskussioner samtidigt - klassfrågorna tystnade i takt med att vi började tala om kön och etnicitet. Som om de inte finns längre, som om var och en som lever i det "individualismens tidevarv" som utmålas av en och annan ledarskribent, är sin egen och blott sin egen lyckas smed där saker som uppväxtvillkor, sociala och ekonomiska förutsättningar inte spelar någon roll.
Ändå vet vi ju faktiskt bättre. Aldrig har vi haft tillgång till så bra statistik, så många rapporter som visar på en växande social ojämlikhet, till siffror som i svart på vitt berättar om ökade klassklyftor och skillnader i makt, status, hälsa, boende och arbetsvillkor.
Sönderfallande idyll
Men plötsligt lyfts frågan. Författaren Susanna Alakoski, debutant dessutom, fick i våras ett medialt genombrott med boken Svinalängorna (Bonniers). En berättelse om tar sin utgångspunkt i ett nybyggt bostadsområde i det tidiga 70-talets Ystad, dit sjuåriga Leena flyttar tillsammans med sin familj från Finland till en dröm med tre rum, balkong och parkett. En bitvis sönderfallande idyll som iakttas genom barnets ögon. Nära. Svidande nära.
Susanna Alakoski kallas för klasskildrare, för en som skriver från "undersidan", hyllas av recensenter, intervjuas av journalister.
Bara några månader efteråt är det dags för nästa bok. Denna gång en antologi - Tala om klass (Ordfront), där författaren Susanna Alakoski själv tillsammans med biologen, miljövetaren och medredaktören Karin Nielsen, samlar 15 kända och okända kvinnor till lika många berättelser kring temat klass och klassresor - olika till form. Här finns noveller och essäer, intellekuella resonemang och rasande fiktion författade av kvinnor som delar samma erfarenheter.
Det är uppiggande läsning, inte minst efter en valrörelse där ordet klass knappt har uttalats, som vore det omodernt, otidsenligt. Som hörde det inte hit.
Trötthet efter 70-talet
Själv är Susanna Alakoski inne på att klassfrågans ickevarande i idédebatten har något med formen för framställningen att göra.
- Jag har naturligtvis inget enkelt svar på varför klassfrågan inte debatteras, varför den inte får något fäste, trots all statistik som berättar om allt större skillnader i levnadsvillkoren människor emellan. Dels tror jag att det länge fanns en trötthet efter 70-talets diskussioner, folk blev lite blasé och den gamla retorikens fasta former lockar inte. I litteraturen eller på teaterscenen blir statistiken till kött och blod, formen avgör faktiskt också hur intressant det kan bli och jag tycker att det är viktigt att bredda samtalet genom att ge sig på det från olika vinklar, säger Susanna Alakoski.
Folklig succépjäs
I Tala om klass skriver bland annat skådespelerskan Lo Kauppi om sina erfarenheter av sin egen pjäs Bergsprängarens dotter. Hon, som länge trodde klassresa var något man åkte på när man sålt tillräckligt många lotter och hembakta bullar, satte sig efter en minst sagt kaotisk uppväxt ner och skrev sin starkt självbiografiska pjäs som hon så småningom kom att spela i nästan 100 föreställningar över hela landet. Vad hon trodde skulle komma att bli en smal teaterföreställning om alkoholism, ätstörningar och klassamhälle blev i stället en folklig succé och hon mötte många som kände igen sig. Först då förstod hon att känslan av utanförskap och dåligt självförtroende egentligen handlade om att hennes erfarenheter sällan eller aldrig berättades.
Dela med sig av erfarenheter
- Tala om klass är i hög grad en bok som både jag och Karin Nielsen hade behövt, en debatt- och diskussionsbok. Under mina år på universitetet var det bara fyra procent av studenterna som hade arbetarklassbakgrund och vi är många som behöver dela med oss av våra erfarenheter, säger Susanna Alakoski, som i boken samlat kvinnor i olika åldrar och yrken, från stad och land.
Svinalängorna är ett resultat av många års arbete. Hon började skriva den redan 1992, först som kortprosa. I tio år förde hon dialog med sitt bokförlag och under tiden växte boken till en roman.
Hela tiden har hon arbetat heltid och dessutom fött tre barn. Susanna Alakoski är utbildad socionom och genusvetare och har arbetat som socialarbetare och under några år som pressekreterare åt Gudrun Schyman. Men alltid har hon skrivit, försökt att låta bli, men inte kunnat.
Mycket kvar att göra
I samband med att hon fick Svinalängorna antagen för utgivning av Bonniers gick hon Biskops Arnös författarutbildning. Tala om klass kom till under ett friår, "min chans i livet".
Numera frilansar hon, bland annat som skribent i Dagens Nyheter, och som författare har hon mycket kvar att göra.
- Jag har stått i startgroparna för det här i 15 år och nu känns det som om proppen gått ur. Jag har flera böcker jag vill skriva, bland dem en som jag kommit ganska långt med. Men den kan jag inte prata om nu, den kan komma att byta skepnad många gånger innan den är färdig.
Så jobbar vi med nyheter