Videon är inte längre tillgänglig
Teater
Nu spelas hans pjäs Ingenting ger en sån känsla av oändlighet som dumhet (Geschichten aus dem Wiener Wald) som examensproduktion av Teaterhögskolans studenter.
- Pjäsen är högst aktuell i vår tid. Den speglar samma smygrasism och smygnazism som växer fram i Sverige idag. 80 år senare har vi inte lärt något av historien, säger Alexander Öberg, pjäsens regissör.
Ödon von Horvaths pjäser förbjöds i Tyskland på 1930-talet men hans verk återupptäcktes på 1960-talet och hade stort inflytande på yngre tyska dramatiker som Franz XaverKroetz, Friedrich Dürrenmatt och Botho Strauss. I Sverige spelas han kanske någon gång per år.
- Jag hade sett en uppsättning av denna pjäs i Tyskland för några år sedan och blev berörd trots att jag inte kan tyska. Så hittade jag pjäsen av en slump i högarna hemma och insåg att den både passar klassen liksom samtiden, menar Alexander Öberg.
I korthet utspelar sig pjäsen i Wien 1930. I centrum finns den unga kvinna Marianne, bortlovad till grannpojken av hennes far. Själv förälskar hon sig i en annan man, bryter förlovningen och får barn utom äktenskapet. Hon förskjuts av samhället och de människor hon känner. Allt till kulisserna av ett land som präglas av ett smygande vi och dom-tänkande.
- Det fälls små nedlåtande repliker om judar, turkar och "negrer". von Horvath var kusligt före sin tid. Han förebådad hur detta tankemönster skulle sluta med katastrof, det vill säga världskrig, menar Alexander Öberg.
Men också vad som händer en kvinna som vill bryta sig loss och inte längre vara underställd en man. En mycket utmanande roll menar skådespelaren Vilde Moberg.
- Att gestalta Marianne är det svåraste jag gjort, säger hon.
För regissören Alexander Öberg har en av utmaningarna varit att hitta en föreställning där alla åtta teaterstudenter får skina.
- Det handlar lika mycket om att skapa en bra föreställning som en bra audition för eleverna. De ska helt enkelt få visa vad de kan inför teaterchefer och regissörer.
Därför har han valt en mycket avskalad scenografi. Ett vitt rum med åtta lådor och en del musikinstrument. Med rötter i den tidiga punkrörelsen är musik och rytm a och o i de föreställningar Alexander Öberg regisserar. Nu komponerar han också en hel del musikaler för Stockholms Stadsteater.
- Min teaterfilosofi är egentligen att inte ha någon teaterfilosofi. Jag vill inte att publiken ska kunna se att detta är en uppsättning av Alexander Öberg. Däremot har jag nästan alltid musik i mina uppsättningar, liksom att jag jobbar med kontraster. Trams och barnslighet kontra allvar. Min erfarenhet är att genom att inleda med trams och barnsligheter öppnar du upp publiken för allvaret. De blir mer mottagliga för uppsättningens smärtpunkt. Dessutom står jag på den lilla människans sida. Det tror jag att all konst måste göra. Annars blir det inte intressant, oberoende om du är fattig eller rik. Det gäller att hitta det sköra och söndriga.
- Och vad gäller musiken är det ett ointellektuellt sätt att öppna sinnen. De flesta blir glada av musik utan att den analytiska sidan kopplas på. Musik går direkt in i människor.
En filosofi han har med sig från punken är att alla kan.
- Hellre än bra. Att spela piano dåligt är också ett uttryck att använda sig av. Konst handlar precis som punken om att släppa fåfängan. Skådespelare idag är påpassade och det är lätt att fastna i det yttre. Men de skådespelare som skiner är de som släppt både sin yttre och inre fåfänga. De släpper fram skörheten i att vara människa och då blir man faktiskt också snyggare.
På fredag har teaterhögskolan premiär och på måndag väntar nya utmaningar för Alexander Öberg.
- Då börjar jag regisserar Karlsson på taket i Göteborg med Krister Henriksson i rollen som Karlsson i Göteborg.