Dagbokspromenad från Norra till Södra hamn

Torsdag, 18.30, Norra hamn:
Om en halvtimme åker Laponia ut i skärgården. Jag sitter på teaterrestaurangen och får mig ett gott smörrebröd och en pilsner. Vid bordet bredvid sitter ett gäng arbetare och tar en öl i väntan på Laponias avgång. Jag vet att grabbarna tillhör arbetarnas minskande skara eftersom deras samtal är helt direkt, inga fina omskrivningar. I stället härligt kamratliga gliringar mot varandra, prat om skiftbyte och råa men hjärtliga skratt när de beskriver cheferna på kontoret.
Ett dragspel hörs från Laponia och arbetslaget är i fin form när de kliver ombord.
19.30, Jazztältet:
Per Ödberg Kvartett, ett gäng unga killar som spelar lekande och lugn jazz. Killarna är lite blyga i början men tar sig ton allt eftersom. Nästan fullt med folk i tältet och bra stämning. Kommer på mig med att tycka att Kalaset är ett finfint arrangemang, folkligt och festligt.
20.30, Bluestältet:
Alla var där. Vilken stämning. Det började på topp och for iväg ytterligare ett par dimensioner för varje halvtimme. Husbandet Svartön All Stars på scen och mängder av gästartister. Lil Landelius (som i kväll spelar i bluestältet med sitt eget band, Too cool for coffee, missa inte det), rev av några låtar fyllda av så mycket blues att hälften kunde varit nog.
Hela kvällen formar sig till en sorts happening, ett myller av musik, finstämt och rått om vartannat.
Morgan Andersson kliver upp och sjunger en bluesballad som jag antar heter I?m drowning in the river of tears, åtminstone var det den återkommande refrängen. Alltså, under den låten kändes det som om hela kroppen löstes upp i sina beståndsdelar. Hjärtat smälte, jag fick vingar och seglade bort över blueshavet. Smärtsamt vackert.
Det är sen torsdag kväll och jag tror jag redan har upplevt Kalasets höjdpunkt. Jag fick vara med när Morgan Andersson slet hjärtat ur kroppen på oss allihopa. Fan, det var ju en rent religiös upplevelse.
Dan Bergmans mjukt skrovliga sång, bluesmannen Björn Sjöö i högform, Rolf Hedberg och hans dotter Frida med tuffa och smäktande saxofoner och Max Schuberts ettriga, svävande och hjärtslitande orgel.
Jag vet att det fortsatte och fortsatte, men vid midnatt tvingade jag mig själv att ta en kvällspromenad hemåt.
Den där killen som drunknade i en flod av tårar tog knäcken på mig.
Så är det med bra musik; när den berör slår den till med full kraft.