Dagboken - jag sökte dig och fann mitt hjärta

Romantik och kärlek och känslor. I parti och minut och i kubik och så gott som hela tiden också. Det är vad filmen Dagboken handlar om. Men jag köper obesvärat det hela, eftersom det inte är det minsta klibbigt eller inställsamt, utan helt enkelt bara mycket gripande och inramat av känslor som så vitt jag kan bedöma bara måste beskrivas som väldigt relevanta. Regissören Nick Cassavetes har visat sig kunna gripa tag i sådana känslor tidigare också. I filmen Ta ner stjärnorna om du kan tilldelade han sin mor Gena Rowlands (änka efter den karismatiske skådespelaren och regissören John Cassavetes) en säreget fint utformad roll med massor av känslor i bagaget. Det blev en film som jag fortfarande kan känna dofterna och minnet av. Och detsamma kan jag nu säga även om Dagboken, där Rowlands och den alltid lika avspände och naturlige James Garner så fint, så fint, så fint spelar ett gammalt äkta par som återupplivar sin passionerade kärlekshistoria genom att han läser högt för henne ur en dagbok som hon skrev för länge sedan. Själv glider Rowlands rollfigur Allie in och ut ur Alzheimer-dimmorna och kommer bara i undantagsfall ihåg det som hon och den älskade Noah (Garner) har upplevt tillsammans. På många vis kan den här filmen påminna om den i flera avseenden likartade Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café, där också en för länge sedan passerad kärlekshistoria relaterades långt senare. Och jag understryker gärna att det aldrig behöver vara fel att visa även kompakt mycket känslor. Inte när det sker så smakfullt och äkta gripande som här. I rollerna som det unga kärleksparet Allie och Noah markerar sig Rachel McAdams och Ryan Gosling på ett direkt förtrollande vis. Och i några flankerande roller visar veteraner som Sam Sheperd och den alltid lika magnifika Joan Allen återigen den självklara klass som de är innehavare av. Men bäst är alltså Gena Rowlands och James Garner. De säkerställer de kvaliteter som detta romantiska vuxendrama absolut är innehavare av.