Dag och natt

Redan i inledningen till Dag och natt meddelar Erland Josephsons lakoniska berättarröst att detta är berättelsen om den 40-årige arkitekten Tomas Ekmans sista dag i livet och att han avslutar den med att skjuta sig själv i huvudet. Detta är alltså den givna förutsättningen. Därefter får vi följa med Ekman, spelad med oändlig närvarokänsla och ödslig koncentration av Mikael Persbrandt, i hans bil och vid de möten som han genomför under dagen. Sedan blir det kväll och natt. Och till sist sker då det som vi redan har underrättats om att det ska ske. Den absoluta majoriteten av handlingen äger rum i bilen, med fokus på de två personer som för ögonblicket befinner sig i framsätet. Vi färdas genom olika delar av Stockholm och dess förorter; genom regn och uppehåll. Egentligen händer inte så mycket, ytligt sett. Men det är genom de oftast djupt laddade möten som äger rum mellan den självmordsbenägne arkiteketen och nio andra personer som handlingen obevekligt drivs framåt. Ibland trycks man bara bakåt i biofåtöljen av all den kompakta kraft och intensitet som förmedlas av katalysatorn Persbrandt och hans oftast utmärkt begåvade medskådespelare. Rollistan i långfilmsdebuterande Simon Stahos film är ju som ett utsnitt ur medlemsmatrikeln hos Svenska Skådespelarförbundet. Och det finns motivation hos dem alla också, i de roller som de kreerar. Sam Kessel, som arkitektens son, försöker värja sig mot pappans burdusa sätt att frigöra sig från honom. Michael Nyqvist, som hans bäste vän och tillika den som har en kärleksaffär med hans förra hustru, förstår ingenting och vill bara att de ska förbli vänner. Maria Bonnevies älskarinna klamrar sig förtvivlat fast vid honom, men han stöter bort henne. I sin roll som arkitektens syster är Pernilla August mycket trovärdig och sårbar, medan Fares Fares som sonen fotbollstränare mest gör en krumelur och detsamma kan nog även sägas om Hans Alfredsons roll ? som är en kombination av storstadsängel och jovialisk vakt vid en av toaletterna på Centralen. Vi har också Marie Göranzon, som arkitektens mor som allt mera har gått in i Alzheimers sinnesförmörkelse samt och kanske allra mest: Tuva Novotny, som ung prostituerad, som representerar det allra sista mötet och där kraften mellan två brinnande temperament blir som allra mest märkbar. Arkitekten Tomas Ekman har alltså ledsnat på att fortsätta att leva. Det antyds att han har alkoholproblem och att hans liv i princip har slutat att fungera. Men ändå är det rätt svårt att förstå hela vidden av hans totalt uppslukande desillusion. Dock är det gripande att få bli delaktig i denna hans sista resa och även om Dag och natt får betecknas som en övervägande dyster film, så äger den också en dundrande kraft som känns som mindre vanligt förekommande inom samtida svensk film. Dynamiken och samspelet mellan alla de medverkande imponerar. Detta är nog rätt så säkert en resa som man bör välja att utsätta sig för. Och Mikael Persbrandt har knappast någonsin varit bättre än vad han är här. Notera gärna det.