Cunningham är en beläst herre, och hans romaner har ofta ett klassiskt verk som resonansbotten. Virginia Wolfs Mrs Dalloway inspirerade Timmarna medan Thomas Manns Döden i Venedig fungerade som intertext till Cunninghams roman När natten faller, som kom på svenska 2011.
Snödrottningen har en utgångspunkt i H.C. Andersens saga med samma namn. Men vi befinner oss långt från Andersens sagovärld, nämligen i en ruffig stadsdel i New York, där bröderna Barrett och Tyler bor i en sunkig lägenhet tillsammans med Tylers hustru Beth, som är döende i cancer. Barrett har en massa akademiska meriter, som han inte lyckats utnyttja yrkesmässigt, utan jobbar i den vintageaffär som ägs av Beth och hennes väninna Liz.
Tyler komponerar låtar med måttlig framgång. Han försöker hitta text och melodi för en fantastisk låt till Beth innan hon dör. Han hoppas närma sig musikens mirakel genom att snorta kokain (= snö!), men det vill sig inte.
Ett vintrigt New York skildras i inledningsvis, det snöar som hos H.C. Andersen. Tyler får en snöflinga i ögat, ”en omedgörlig mikroskopisk iskristall” som han inte kan få ut. Sak samma händer i Andersens saga, den lille Kaj får en skärva i ögat som förändrar hans uppfattning av världen.
Barrett råkar också ut för en mystisk upplevelse. Han ser ett märkligt ljussken, kanske ett norrsken över Central Park, och han drabbas av insikten att skenet varseblev honom, som ”en val varseblev en simmande människa, med en allvarsam och majestätisk och totalt orädd nyfikenhet.” Upplevelsen har en religiös dimension, och Barrett börjar besöka en kyrka regelbundet, men övertygat troende blir han aldrig.
Beth dör av sin cancer och vännerna sprider ut hennes aska från färjan som går till Frihetsgudinnan på Liberty Island. Annars händer inte så mycket.
Men den virtuose språkkonstnären Cunningham skildrar ingående människornas ganska trista vardag, så att trivialiteterna omges av ett magiskt skimmer. En särskild eloge måste hans översättare Rebecca Alsberg få.
Språket är en njutning och utgör en stor del av bokens behållning.
Med humor, ibland av den ironiska sorten, och med stor sympati, skildrar Cunningham dessa luggslitna personer, en sympati som smittar av sig på läsaren. Man tycker om hans gestalter.