Coppola gör stilfull karaktärsstudie

Förhoppningsvis berättar hon en intressant historia under tiden. I Somewhere fokuserar hon på en människa som är ett tomt skal, en filmstjärna vid namn Johnny Marco (Dorff) vars karriär inte direkt pekar uppåt. Rollerna han får är otillfredsställande, hans liv är cirkulärt, ihåligt och det finns lika mycket substans i honom själv som i de actionfigurer han spelar. Stephen Dorff, som själv gjort en och annan skräpfilm (mest sådana), fyller ut det här tomma skalet på ett ypperligt sätt. Denna Johnny Marco är inte välartikulerad och han är inte heller någon bra skådespelare. Ändå är han priviligerad, har hög status. Blir hyllad även när han inte gjort något av värde. I flera scener får han ligga med vackra kvinnor utan att behöva uppvakta dem. I svenska medier har det skrivits en hel del om curlingföräldrar. Men här har filmstjärnans närmaste medarbetare (och alla han träffar) sopat banan åt Johnny till den grad att livet plötsligt saknar utmaningar och mening. "Jag är ingenting", gråter Dorff mot slutet. Denna man har aldrig behövt ge - han har hela tiden tagit. Sådant leder förstås till en känsla av att allt är falskt. Det finns vissa likheter här med Lost in Translation. Lägenhetshotellet Chateau Marmont Hotel, där Johnny Marco vistas stora delar av filmen, är ett ställe som man aldrig kan sätta sin personliga prägel på. Likt hotellet i Lost in Translation bidrar hans bostad till att han tappar bort sig själv. Många tänker att Coppola har vissa självbiografiska referenser i Somewhere då den delvis handlar om filmstjärnans relation till dottern Cleo som anser att pappan är allför frånvarande (utmärkt Elle Fanning). Den förändring som filmstjärnan är kapabel till beror på dottern. Han inser att hon är viktigare för honom än den ytliga livstil han ägnat sig åt under karriären. Filmens första scen kapslar in vad Somewhere går ut på. En Ferrari kör runt runt på en cirkulär bilbana. Det fortsätter, fortsätter. Och fortsätter. Stilen har Coppola totalkoll på, men i vissa lägen känns det som att denna Johnny Marco inte kommer till liv mitt framför oss. Samtidigt är ju själva meningen att han ska vara tråkig, livlös, ingenting. Plötsligt befinner sig filmen i ett meningslöst tillstånd, precis som dess huvudperson. På gott och ont.

Coppola gör stilfull karaktärsstudie

Sofia Coppolas absoluta styrka är att hon hittar en ton, en sinnesstämning och håller fast vid den hela filmen ut.