Det är nästan helt tomt framför LTU-scenen när Kajsa Grytt går på med Jag klarar mig ändå och det gör hon också, klarar sig ändå alltså. Eller mer såhär: Hon bryr sig inte. Folk strömmar till, ställer sig så att bara en halvmåne är tom längst fram, typiskt trevlig publik. Lite äldre än det vanliga festivalklientelet. Inget konstigt med det. Kajsa Grytt är sedan länge en ikon från tiden med Tant Strul. I vår släppte hon självbiografin Boken om mig själv och skivan En kvinna under påverkan. Kajsa Grytt skulle om världen varit rättvis antagligen spelat inför en tredubbelt så stor publik. Å andra sidan, i stället för att prata om goda viner i ett tramsigt matlagningsprogram så är hon fortfarande extremt cool och angelägen.
Tant Strul-låtarna Dunkar varmt och framför allt Hela mitt guld är så fruktansvärt bra. Det existerar inte många sådana låtar. Slicka mig ren uteblir tyvärr. Jag står också och hoppas på att få höra Utdrag ur självbiografi, Kajsa Grytts bidrag till Sonja Åkessonsamlingen och blir lite besviken när det av naturliga skäl inte blir några extranummer.
Grytt är på ett fantastiskt humör; även de sega stämstunderna blir rätt kul. "Kan inte någon berätta en historia?" frågar hon sitt band och vänder sig till vänster "Jari Hapaalainen, kan inte du berätta en historia?" Tystnaden breder ut sig. Alla skrattar. Sen spelar hon Men ge upp! och den är lite för mycket tråkig rock för min smak.
Det är inte en helt lätt uppgift att få till magi i det blöta, vita eftermiddagsljuset. Det är för tidigt på kvällen egentligen och de sega avbrotten drar ner temperaturen. Publiken är artiga och dämpade förutom en högröstad man tätt bakom mig som vrålar "MEN FY FAN VAD BRA KAJSA" och "WOOOHOO". Tur att någon gör lite väsen i alla fall. Poppiga Du ska ramla du ska trilla är en given höjdpunkt. Den storslagna och bitterljuva Allt faller är faktiskt en episk avslutning. Det är alltid samma sak, men jag vill bara ha mer.