Constatine

Gott om fanstyg och diverse djävulskap i den här filmen. Vilket är det allra minsta som man kan säga om den. Säger man något mera så får man vänta fram mot slutet av den, innan Peter Stormare ? i en av sina allra mest bisarra internationella biroller någonsin ? uppenbarar sig som självaste Lucifer. Fan själv, alltså. Originellt nog iförd vit linnekostym, samt försedd med oljiga fötter. Stormare är en av filmens behållningar. Och detta gör honom till den andre svenske skådespelaren som har spelat djävulen på bio; Max von Sydow gjorde det redan för tiotalet år sedan i filmversionen av Stephen Kings roman Needful Things. Annars kan man sitta och låta sig imponeras av specialeffekterna här. De är fantastiska och datoravdelningen har säkert kunnat lämna in flera övertidsrapporter efter sitt omsorgsfulla arbete. Det är rytande och rasande demoner och brinnande infernon och svavelosande helveten. Hur mycket som helst, faktiskt. Men så handlar det ju också om den gamla fina kampen mellan gott och ont. Här ägande rum i ett universum nära vårt eget och med Keanu Reeves som kedjerökande och ställföreträdande exorcist extraordinaire vid namn John Constantine, hämtad från den väldigt fullvuxna serien Hellblazer. OK: det är häftigt, många gånger. Och Tilda Swinton tillför absolut ett och annat i rollen som den intriganta ärkeängeln Gabriel. Men man sitter liksom bara och väntar på att Keaunu Reeves, någon gång mellan fegblossen på ciggen, ska komma sig för med att utbrista i ett ?dude?. Det brukar han ju nästan alltid göra annars. Men tyvärr: inte här. Och det är säkert jävligt nere i helvetet. Och den här filmen hade säkert kunna vara ännu värre än vad den är också. Nu känns den bara som lagom varm och man får inte ens svavellukten i näsborrarna av den. Låt oss nöja oss med det och stanna där. Lämpligen.