Comeback av en av de bästa

Så gjorde han då det till slut, det vi alla visste att han skulle göra. Comeback, eller "comewack" som jag sett att en elak amerikansk recensent kallade det. Varför, har många frågat sig?
Sean Carter har ju allt. Han är en av de största genoma alla tider, är pojkvän åt en av soulvärldens mest eftertraktade bootys och har världens bästa skivbranchjobb som chef över Def Jam. Kanske för att han kan. Jag tror det. Men garanterat mest för att han vill. Jag nöjer mig med också bra med det och förstår inte riktigt varför så många har så svårt för comebacker. För mig räcker det med att en av de bästa vill rappa. Jag är nöjd med det. Men, vi ska inte hymla med att Kingdom Come inte är någon The blueprint som kommer att förändra hur hiphop ska låta.
Kingdom Come är ganska gubbig. Sluddrig rapp över cementerade Dr Dre-stråkar med textrader som "30 is the new 20" talar ju sitt tydliga språk. Men jag gillar det. Jag gillar gubbigt och förstår inte riktigt varför vissa tycker det ska vara så tabu att bli gubbe inom hiphop. Vi älskar Johnny Cash för hans rockabilly, Per Gessle är fortfarande gud i Tyskland och Christian Falk har precis släppt sin näst bästa house-electroplattor i sina 40+.
Precis som gubbmodet med stickade cardigans i tråkiga färger ersatt bapehuvan, och den rutiga scarfen ersatt palestinasjalen under 2006 så var det också året då Nas, Jay, E-40 och Busta bevisade att rap också behöver gubbas till. I alla fall lite då och då. Dessutom, 30 something och Lost one är två beats som garanterat hade platsat på Detox. Bara en sån sak.Lyssna också på - The Game - Doctor?s Advocate