Coetzee hudflänger Coetzee

J.M. Coetzees nya roman bär undertiteln Scener ur ett liv i provinsen: 3, och har föregåtts av Pojkår och Ungdomsår - romaner där författaren fiktionaliserar sina minnen, osäkrar relationen mellan det självbiografiska och skönlitteraturen. Och möjligen dras det till sin spets i denna avslutande del av trilogin. En man är i färd med att skriva en biografi om den döde J.M. Coetzee. Han sökte aldrig upp författaren under dennes livstid och lägger nu, med hjälp av ett antal personer som mött honom, pusslet för att klargöra vem han var. Gamla älskarinnor, släktingar och arbetskamrater delger honom sin bild. Utan egentligt undantag har de fått ett tämligen negativt intryck av Coetzee. Men intrycket är ingalunda statiskt, oavsett relation till honom kan de berätta om hur han påverkat dem djupt, bara genom sitt sätt att vara. Genom de gåtor som omgärdat hans person, allt det som legat i vägen för att möjliggöra en verklig förståelse för den bortgångne. Han har omgärdats av något vagt och otydligt. Varje påstående om honom kan negeras och på något märkligt sätt ändå sägas vara giltigt. I det längsta partiet i romanen har en kvinna vid namn Julia ordet och uppehåller sig mycket vid Coetzees yttre. Hans omanlighet, hans hopplösa frisyr och kyligt distanserande sätt i mötet med andra, "trädockan" kallar hon honom. Hur kunde hon inleda en affär med en sådan kuf? Och även i övrigt hudflängs den stackars Coetzee (som läsaren snart börjar känna för och halvt om halvt ta i försvar): en fuskare i den akademiska världen, en asocial murvel, en usel älskare, en svag författare. Han hade inte ett rätt, kort sagt. Sommartid är vad man skulle kunna kalla en listig bok, men med det är ändå inte mycket sagt. Romanbyggets olika metanivåer är noggrant hoptvinnade, på ett sätt som tillkommer den gode hantverkaren, även om det rent språkligt tyvärr är något konventionellt. Det Coetzee bland annat gör är att han leker med bilden av honom som offentlig person. Vad de olika karaktärerna i romanen yttrar om den fiktive "J.M. Coetzee" korresponderar i viss grad med vad som sägs och har sagts om den verklige Coetzee i många sammanhang, inte minst i svallvågorna av Nobelpriset 2003. Nämligen att han är skygg, grå, tråkig och tystlåten, och nästan aldrig skrattar. I Sommartid svarar han med Arthur Rimbaud: "Jag är en annan." Utan att frånta de andra nöjet att försöka fixera honom.