Clarence Crafoord lägger sitt liv till rätta

Det är svårt att genrebestämma Crafoords bok. Man tänker sig att en självbiografi skall återge en persons utveckling mer som en gestaltning än som en redovisning, mer ett återskapande än en rapport. Det senare är memoarens form, där återberättaren hellre speglar sig i minnen av människor och möten än återskapar sitt danande. Det har under senare år förts en intensiv debatt om sanning och fiktion i självbiografiskt berättade och med undertiteln En själsläkares berättelser öppnar Crafoord för en fiktionaliserande läsart. Här finns också tydligt fiktiva inslag i till exempel detaljrika minnen från tiden före, under och strax efter den egna födelsen, liksom en fantasi om en erotikens Vestal som initierar pubertetsynglingen i kärlekens konst. I det memoarlika berättandet intar ofta gärningen en central roll i livsberättelsen, och Kärleksförsök och svek blir så läst en historieskrivning om psykiatrins reformering och psykoanalysens framväxt i Sverige. Det tillfälliga och modeartade, det ideologiskt drivna i disciplinen blir tydligt och man erinrar sig vänsterns likartade utveckling under samma tid, idolerna, liksom den rätta vägens metoder och entusiasmer avlöser och bestrider varandra. Ett kapitel handlar om PV, den psykiatriska verksamheten i Luleå som Crafoord initierade i början på 1970-talet. Avsnittet ger en positiv bild av Stålverk 80-tidens vidöppna Luleå, en pionjärstad som lockade och välkomnade såväl entreprenörer och nytänkare som gycklare och skojare. Inför anställningsintervjun läste landstingsrådet Hammarsten den nyss färdigutbildade psykoanalytikerns kravlista på tretton tjänster, lokaler och frihet för en nydanande öppen psykiatrisk verksamhet. "Det tar vi", sa Hammarsten, "nu dricker vi kaffe". Så kunde det gå till på den tiden. Kapitlet illustrerar emellertid samtidigt något av vänsteridealismens tillkortakommanden. Psykiatrikern och hans personal gick grundkurs i marxismen-leninismen och den öppna mottagningen skulle ställas på de svagas sida. När en något så när vetenskaplig utvärdering så småningom gjordes visade det sig - inte oväntat, kanske - att man egentligen aldrig nådde de utslagna eller underprivilegierade, inte de lägre klasserna, utan i första hand den bildade medel- och överklassen. Och försöket att nå hyresgästerna i problemområdet Tuna med en öppen kvarterspsykiatri, motades av Hyresgästföreningen som givetvis ansågs sig ha organisationsmonopol. Av ambitionen att hjälpa, blev till slut och som ofta enbart karriärer och försörjningsvägar för hjälparna. Boken inleds smärtsamt med en bild från författarens 60-årsfest, ett kalas för vänner, kollegor och anförvanter, tänkt som en kulmen på alla strävanden, en manifestation av bekräftelser, som dock utvecklas till ett fadermord, när äldste sonen ställer sig upp i riddarhuset festsal och inleder sitt tal till sin jubilerande far med dråpslaget: "Pappa, du har faktiskt svikit allt som du har satsat på." Det fadermord som till förstone antas vara bokens smärtpunkt visar sig emellertid egentligen bara vara en startpunkt. Så läst, utvecklar sig berättelsen i den form som ofta karaktäriserar självbiografier; den blir ett försvarstal. De val som gjorts hade "goda skäl", vilket därmed också måste gälla sveken. Den inledande skildringen av festen följs av beskrivningar av ett liv från födelsen till tankar om graven. Det är ett märkligt smärtfritt livslopp som berättas; en födsel och tidig barndom erinras som ett freudianskt grundmönster följs av en trygg uppväxt vid Karlaplan under skolterminerna och sommartid på sörmländskt gods med en mamma som är hemma, när hon inte tar en ridtur på Djurgården och en pappa som kanske är frånvarande, men ändå tillskrivs "moderliga funktioner" och som 20 minuter varje kväll högläser för sin son från fyra till tretton års ålder. Det blev omkring 150 böcker. Det "jag" som berättelsens huvudperson väljer, eller låter sig bli vald av, är ett liv med många vänner och värderade bekantingar från medicinens och kulturens värld, ett liv som tycks formas i den andres blick. Många namn passerar och personförteckningen är lång och imponerande; ett yttersta bevis på att valen, eller bortvalen hade "goda skäl". Jag fattar det egentligen inte, förstår inte detta bokens "jag", förstår inte denne själsläkarens blinda fläck, att beklaga ett liv som inte vågade bli ett annat och samtidigt vara så nöjd med hur det blev; är den paradoxen verkligen en allmängiltig insikt? Och jag erinrar mig Virginia Woolfs Mot fyren - en bok man som man ofta bör återvända till - och hur Mrs Ramsay, bokens centrum, hennes alltomfattande, skapande och livgivande medvetande formulerar sin make, professor Ramsay, han som i sin narcissism inte ser sina barn och alltid söker bekräftelse, nu störd över att hans senaste bok kanske inte tycks så bra som hans tidigare: "varför han jämt och ständigt behövde beröm, varför en man som var så modig i sitt tänkande skulle vara så räddhågad i livet; så egendomligt vördnadsvärd och samtidigt löjlig."