Carambole

Carambole Filmstaden Regi: Daniel Lind Lagerlöf Manus: Niklas Rockström, Björn Carlström, Stefan Thunberg ? efter Håkan Nessers roman Foto: Olof Johnson Musik: Stefan Nilsson Skådespelare: Sven Wollter, Eva Rexed, Thomas Hanzon, Peter Andersson, Josef Säterhagen, Kajsa Reingardt, Chatarina Larsson, med flera Tre Kurirhästar Svenska deckarfilmer domineras för närvarande svårt av medelålders, tenderande till ännu äldre, män som med klädsamt politiskt korrekt hjälp av (åtminstone ibland) yngre kvinnor tråcklar upp de brott som kommer i deras väg. Det handlar om Beck och det handlar om Wallander och det handlar också om Van Veeteren. Låt oss då göra tankeexperimentet om dessa män är utbytbara gentemot varand-ra? Skulle exempelvis Peter Haber (Beck) skulle kunna spela Van Veeteren (som Sven Wollter gör)? Nej, jag skulle inte tro det. Eller skulle Krister Henriksson eller Rolf Lassgård (som bägge spelar Wallander) kunna kreera Wollters roll? Skulle faktiskt inte tro det heller. Lika lite som Wollter skulle klara av att spela Beck. Åtminstone i den ålder som den hårdexploaterade figuren befinner sig i just nu. Ej heller skulle Wollter kunna gestalta Wallander. Men Wollter hade faktiskt en roll i den allra första Wallander-serien i TV. Fast den rollfiguren avled tämligen snabbt. Och, om vi ska vara historiska, så har Wollter också spelat med i en Beck-film, den som Bo Widerberg gjorde och som hette Mannen på taket. Där gjorde han rollen som Kollberg, som inte alls finns med i leken nu längre när Rolf och Cecilia Börjlind sköter manuskrivandet kring Beck och Gunvald Larsson ? de enda personer som lever kvar sedan Maj Sjöwall och Per Wahlöö en gång uppfann dem. Nåja, gubbarna regerar i alla fall oinskränkt i kriminella svenska filmsammanhang. När nu inte Helena Bergström dyker upp i någon Colin Nutley-filmad version av något som Liza Marklund har skrivit. Men det verkar ju inte aktuellt för närvarande. Och Sven Wollter är faktiskt hur betryggande som helst i den för närvarande aktuella Carambole. Fullständigt förödande armerad med glödande auktoritet och vibrerande känselspröt. Van Veeteren är här pensionerad från kriminalkommissarietjänsten och ägnar sig förnöjt åt sitt antikvariat. Men när hans nås av meddelandet att hans son Erich (Josef Säterhagen, utbildad på Teaterhögskolan i Luleå) har blivit mördad öppnar sig en avgrund framför honom. Och ingenting kan stoppa honom från att inta en mycket aktiv del i den polisiära utredningen. Det visar sig att Van Veeteren i stort sett inte vetat någonting om sin son. Den kriminalitet som han trodde att sonen lämnat bakom sig var han fortfarande djupt inblandad i. Detta trots att han skulle bli far också. En annan stor roll i Carambole (en term som har med biljardspel att skaffa) görs av Peter Andersson, som gör ett nervknippe till läkare som verkligen får uppleva att ett ödesdigert misstag obönhörligen leder till ännu ett och så ett till och så vidare. Andersson är en mycket närvarande skådespelare och tillför filmen de nödvändiga elementen av stark oro, kallsvettig stress och slumpens skördar. Däremot känns Thomas Hanzon och Eva Rexed, som Van Veeterens kolleger Münster och Moreno, som ett par överlag ganska tveksamma och otydliga figurer. Hade det inte varit för den orubbligt kvalitative Wollter och all hans ohyggligt självklara tyngd, så hade det här nog definitivt kunnat riskera att bli ganska obalanserat. Men nu blev det ju ändå inte det. Det tickar i stället på så pass bra som man rimligen kan begära av en svensk kriminalfilm. Daniel Lind Lagerlöf är en hantverksmässigt habil regissör, även om han knappast har kunnat tillföra lika mycket av sin personlighet här som i exempelvis den tidigare Vägen ut. Men: som vid så många andra tillfällen så känns slutet här som ... allra minst snopet. För att uttrycka det diskret. Fram till dess sitter man dock lugnt. Relativt sett.

Carambole

Så bra som en svensk kriminalfilm kan bli är Rolf Nilséns omdöme av den nya filmen Carambole som bygger på en roman av Håkan Nesser.