Vissa artister gör en enda fantastisk platta för att sen glömmas bort. Public Enemy gjorde fyra. Att vara världens största och bästa hiphop-band i fyra plattor är en stor bedrift, det ska vi aldrig glömma. 50 Cent var störst i två. Kanye än så länge i bara en och Dr Dre har faktiskt bara släppt två soloplattor. Därför ska vi egentligen inte minnas Public Enemy som ointressanta. Men vi ska däremot avfärda dem som meningslösa på senare år. Public Enemys senaste väckte ingen större hajp i min mage, och jag blir inte heller förvånad när det kommer ännu ett släpp med trötta, oinspirerade beats och en evig klagosång om hur hiphopkulturen sålt ut sig. För det stämmer inte. Hiphop-kulturen ska sälja sig, växa och till slut ta över världen som den gjorde redan 2003 när amerikanska billboardlistan för första gången bestod av hiphop och r?n?b från plats ett till tio. Sen ska den dö och bli till något nytt. Det var drivkraften i kulturen redan från start - att ta sig ur ghettot, från kvartersfesterna med deejays och in på de fina nattklubbarna på Manhattan. Bland de vita, rika, de berömda. Problemet med PE är att ingen orkar lyssna. De har blivit som de där griniga gubbarna som finns i alla kvarter. Som anmäler grannen för brist på bygglov. Vägrar låna ut bensin till gräsklipparen eller skriver arga insändare i lokaltidningen om kommunen anordnat en snötippningshög för nära köksfönstret. Det var bättre förr Chuck D, ni var bättre förr. Lyssna i stället på: Common - Finding Forever
Public EnemyHow you sell soul to a soulless people who sold their soul?
