Inte för att Daniel Adams-Ray kan sägas vara en direkt följd av dem men där finns tydliga trådar som löper bakåt genom historien.
Han tar vid och bygger vidare på en svensk tradition av folklig pop som tar musik på ett helt enormt stort allvar. Allt är på riktigt och det hörs hela vägen igenom. Det genomsyrar både text och musik. Inget är förställt, inget är poser.
Live på Umeå open låter det helt grymt. Det är proffsigt och uppstyrt, men ändå med en rätt fri känsla. Och det är grymt att han är rappare från början, för det gör att hans melodispråk är sprunget ur rytm snarare än harmoni, och det är rätt ovanligt för sångare.
Samtidigt kan jag tycka att det blir väl naivt ibland. Perspektiven och uttrycken. Men i nästa tanke tänker jag att det är väl vad pop är, den ska väl vara naiv. Vad finns det för charm i att vara krass? Har dess motsats, cynismen, något egentligt värde överhuvudtaget?
Känslor är ju naiva. Att ta något på allvar är naivt. Musik är naivt i sig. Det är så det ska vara.