Bygger broar av förståelse

I ett SIDA-finansierat samarbete mellan Norrlandsoperan i Umeå och Cape Town Opera i Kapstaden har Antonin Dvoráks opera Rusalka från 1901 formats till en mångbottnad, universell berättelse om människans längtan bort till något annat än det man är i ett klassperspektiv. Premiären hölls på Cape Town Opera i februari och under den gångna helgen var det Skandinavienpremiär på Norrlandsoperan i Umeå. Trots att samarbetet mellan Sverige och Sydafrika är ett kulturpolitiskt projekt så letar man förgäves efter politiskt korrekta signaler i Rusalka. Från början fanns idéer om att förlägga historien till ett hotell i Capetown eller en kåkstad, men till förmån för det konstnärliga uttrycket valde regissören Staffan Aspegren att samla operans två världar, skogs- och vattenfolkets kontra människans, i ett och samma rum. Inspirerad av den danske, symboliske konstnären Wilhem Hammershöi (1864?1916) skapades en scenbild som både är vacker och effektiv. Ett sekelskiftesrum i slottsmiljö som förändras med hjälp av en höj- och sänkbar fönstervägg, enkla och eleganta förändringar signerade scenografen Elisabeth Åström och en mästerlig ljusdesign av Linus Fellbom. Under vattnet finns dryaderna, elaka systrar till Rusalka, reliker från 1700-talet i spektakulära dräkter ritade av Camilla Thulin. Ovanför vattnet lever människorna i sekelskiftskläder. Här har häxan Jezibaba, som är en upplyst kvinna, träffsäkert antagit Selma Lagerlöfs stil i form av lång kjol, dräktjacka, slips och glasögon. Historien i Rusalka, skriven av Jaroslav Kvapil, är inspirerad av fler sagor, bland annat H.C. Andersens Den lilla sjöjungfrun. Handlingen kretsar kring Rusalka som förälskat sig i en prins när han badat vid sjöstranden. För att söka lyckan med mannen hon sett vill hon lämna sin bakgrund. Häxan hjälper henne att få en mänsklig gestalt och själ. Villkoret är dock att hon blir stum. Skulle prinsen vara otrogen döms hon att irra omkring hemlös. Rusalka lyckas erövra prinsens kärlek, men han irriterar sig på att hon inte är intresserad av sex och på hennes tysthet. När den utländska prinsessan, prinsens ex, gör erotiska närmanden flyr Rusalka tillbaka till vattnet. Nu kan hon endast få hjälp genom att döda den otrogne prinsen. Rusalkas kärleksbevis blir till slut den ångerfulle prinsens död. Fascinerande är att Rusalka i sin klassresa längtade så mycket efter livet att hon glömde att leva. I sin längtan efter att vara någon annan, mötte hon främst svartsjuka och avund. Ska man tro sagan så mår man bäst på känd mark, vilket givetvis är tänkvärt. Men oavsett vilket budskap man vill ta till sig i Rusalka, öppen för många olika tolkningar, så är uppsättningen oerhört läcker med genomgående utmärkta sångarinsatser. Syd-afrikanska, kraftfulla Miranda Tini som häxan Jezibaba är både komisk och giftig i sina utspel. Susanna Levonen, som den främmande prinsessan, gör en mycket lyckad debut i det dramatiska sopranfacket. Känslokraften i rollgestaltningen fängslar. Elisabet Strid som Rusalka är ett utmärkt val. Hon klingar färgstarkt och säkert. Prinsen, tenoren, Jan Kyhle hade dock, tyvärr, besvär att nå sina riktigt höga toner. Kapstadens filharmoniska orkester spelade under de fyra föreställningarna i Kapstaden. I Umeå spelar Symfoniorkestern vid Norrlandsoperan under ledning av Chris Dowdeswell. Musiken fylld av folkliga element och impressionismens klangfärgsteknik bidrog till att fördjupa texterna, i den första akten ljust hoppfull, den andra dramatisk och den tredje tragisk. Rusalka bygger broar av förståelse på många plan. Se den!