Bygdespelet tecknar historien

Det hörs musik och sång från gårdsplanen mitt emellan kyrkstugorna i Råneå Kyrkstad, en av de få historiska miljöer som finns bevarade på orten. En gång fanns här 250 kyrkstugor, nu återstår bara ett tiotal. Tack vare teaterföreningens och kyrkstugegruppens idoga arbete under de senaste åren har kyrkstan fått liv igen. Körledaren Pekka Helles instruerar medlemmarna i Old Singers, en sista finslipning innan genrepet av Vi möts på Rånberget. Solen gassar och körmedlemmarna svettas i sina scenkläder. Grova byxor, yllekjolar, västar och -linneskjortor är väl inte direkt att föredra en dag som denna, men ska man nu föreställa Rånebönder från 1600-talet så får man ta besväret. Teaterföreningen Råne älvdalar bildades 1995 med målet att uppföra ett stort bygdespel kring Meldersteins bruks historia 1736 ? 1890. Dit har man inte kommit ännu, resurser saknas, men kanske också modet för ett så stort uppdrag med allt vad det för med sig. Och kanske är inte det ursprungliga målet så viktigt egentligen, för under resans gång har teateramatörerna i Råneå haft fullt upp med studiecirklar kring bygdens historia, utställningar, teaterkurser och genom åren har det blivit inte mindre än fyra historiska bygdespel. Vi möts på Rånberget blir det femte i ordningen. Rollen som drottning Kristina Samtliga spel har skrivits av Eva Engman, teaterföreningens ordförande och själv en av aktörerna. Denna gång ikläder hon sig rollen som drottning Kristina som en höstdag 1646 tar emot Böle-bonden Nils Olufsson som på eget bevåg tog den långa vägen till och från Stockholm för att förmå staten att betala ut pengar till Råneborna så att de skulle kunna bygga färdigt sin kyrka. Kyrkobygget påbörjades under 1630-talet och pågick i många år. Rånebönderna hade tröttnat på de långa kyrkresorna till Lulstan. Minst en vecka gick åt varje gång och gav näring till drömmen om en egen socken, med egen präst, egna kyrkstugor för byarna omkring, kyrkklocka och gravvård. Av egen kraft och många olika viljor, men också med envishet och mod, hölls bygget igång i många år. 1646 var kyrkan färdig utvändigt, men mycket saknades. I det läget bestämde sig bonden Nils för att söka upp drottningen. Resultatet av besöket blev 250 enkla kopparmynt och ett löfte till drottningen om att gjuta in hennes bild i den kyrkklocka som skulle ljuda över nejden. ? Allt är inte sant i ett bygdespel, bara nästan, säger Eva Engman, när hon har tagit av sig drottningens peruk. Med sedan starten Hon upptäckte sin vilja att berätta när hon började släktforska. Genast såg hon bilder inne i sitt huvud och dessutom gillade hon att skriva, något hon utvecklade genom högskolans skapande svenska-kurser. Hon har varit med i teaterföreningen från starten och hade länge gått och tittat på förfallet i kyrkstaden. Hon funderade på om man inte skulle kunna blåsa liv i den historiska miljön och upptäckte att kyrkoförsamlingen ägde en och en halv kyrkstuga. ? Många Rånebor har aldrig varit inne i en kyrkstuga, så vi bildade en kyrkstugegrupp som fick öppna kyrkans stugor för kaffeförsäljning under vissa helger. Det ena ledde till det andra och i dag finansierar teaterföreningen, som numera inte får ett enda litet föreningsbidrag från kommunen, en del av sin verksamhet genom att bland annat sälja kaffe och nybakat bröd till kyrkobesökare och marknadsbesökare. Sina -föreställningar bjuder de på, publiken får betala efteråt av lust och efter förmåga, och av bygdens företagare får man lite sponsorpengar. Samarbetet med ett studieförbund betyder också en del. Drömmen om det stora spelet om bruksepoken hägrar fortfarande, men i det rådande ekonomiska klimatet tycks det fjärran. Så teateramatörerna med sin kyrkstugegrupp knallar på och skapar historia i det lilla formatet. På väggarna i kyrkans stuga, som de får använda fritt, hänger bilder från förr på rad och historiekunnandet är imponerande bland medlemmarna. Utställning i arresten Ett av husen på gårdstunet inrymde en gång i tiden Råneås häkte, nu slitet inte minst efter alla år det tjänat redskapsbod åt Luleå kommun. Gamla häktet skulle teaterföreningen gärna se restaurerat, men redan nu används de gamla arresterna till konstutställningar under marknadsdagarna. Den här helgen visar konstnären Kristina Bergqvist, född i Råneå, men numera bosatt i Värnamo utställningen De tysta tingen, med underrubriken en bagatell. Vernissagekortet pryds av en bild av en krustång som kvinnor i tidigare generationer använde för att vecka örngottsbanden med. Ett av de många till synes oansenliga ting som hon fann när hon plockade bland sin mammas saker. Där hittade hon också brev, kärleksfulla ord nedskrivna med snirklig handstil. Fragment ur de vackert skrivna breven ligger nu som en antydan, screentryckta på gamla handdukar. I tydliga tryckbokstäver har Kristina Bergqvist ovanpå skrivit sina egna korta kommentarer kring slumrande minnen, bräcklighet, omsorg och kärlek. På häktets brits placerar hon mängder av veckade örngottsband, där var och ett innehåller ord och meningar från breven. Kvinnors arbete ? Det kommer alltid en tid när det är för sent att fråga. En tid när det inte längre finns någon som kan svara på hur de tänkte, vad de gjorde, säger -Marianne Johansson, som ansvarar för utställningen. Hon tycker att de åtta screentrycken och alla örngottsbanden blir en påminnelse om kvinnors arbete, men också om så mycket annat mänskligt. Inte minst om kärlek och hur den kan uttryckas. Att förstå skeenden och beteenden är också en av Eva Engmans drivkrafter i hennes arbete med bygdespelen. Att få berätta historier om historien. ? Men böndernas hustrur har jag konstruerat. De nämns aldrig i den officiella historieskrivningen. Men vi ger dem tillbaka den betydelse de sannolikt hade.