Byabok berättar om Kåikul

Om en skogssameby i förändring berättas i boken Gåjkkul ? Kåikul. Ännu en bok i den långa raden med byahistoriker, men också något mer. Själva föremålet, en skogssamisk by, har troligen aldrig tidigare blivit föremål för en liknande historieinventering som här gjorts. Den dubbla titeln visar något av byns dubbla karaktär, ett äldre samiskt namn som mer eller mind-re förvanskat nedtecknats av svenska skrivare genom historiens lopp. Byn ligger söder om Vuollerim och bynamnet betyder ?torkställe?, något oklart dock vad det var som torkades, kött, skohö, skinn? Kåikullandet ska ha varit i Aunasläktens besittning sedan 1727 och 1750 skattade samerna Auna och Julkus för landet. Den första bebyggelsen anlades 1819 av skogs-samen Mickel Andersson Auna, han och brodern Lars lät sin stora renhjord beta vid Aunatjärn, den som i dag kallas Onatjärn. Deras renhjord ska ha förts så långt bort för bete som ner på Kallaxheden vid kusten. Byn hade vid sekelskiftet 1900 sju brukningsdelar, den ganska omfattande skogsrenskötsel fortsatte ända till 1918, men den siste, nomadiserande samen var Lars Larsson Auna som dog 1887, hans familj skrivs därefter som fattigt inhysesfolk i byn. Efter 1920 går man över till ett småbruk med jakt och fiske och det vanliga mångsyssleriet. 1935 upphör skolan i byn. I en intervju med Keita-Hjalmar tidigt i boken känner jag igen flera ord på lulemål. Det är ingen tillfällighet, mot 1800-talets slut sker en inflyttning av folk från både Neder- och Överluleå, från byar som Svartlå och Bensbyn. De för med sig sitt språk och sin klädkultur, exempelvis det som kallas rödtröja. En röd vadmalsskjorta, välkänd som helgdagsplagg vid kusten, där den ibland också färgades blå. Det märkliga är att bondskan, i det här fallet lulemålet, faktiskt ersätter den äldre samiskan. Den ordlista som återfinns i boken slut tar ? i allt väsentligt ? upp ord på lulemål. Varianterna är inte större än de som förekommer mellan byarna i exempelvis Nederluleå. Ett magasin av minnen Boken om Gåjkkul ? Kåikul är som många andra byaböcker, ett magasin eller arkiv av bearbetade och obearbetade minnen. Många gånger skulle man önska mer ordning och reda, tydliga översikter och grundligare bearbetningar. Men då har man missuppfattat syftet. Byahistoriker är dokument över en tid och dess minne av sig själv. En stor grupp människor i byn har i samlad form erinrat sig och skrivit ned sina minnen. Det som fattas är sådan analys som den professionella historikern skulle lagt in, man får trösta sig med sådant som historikern aldrig någonsin får reda på. De personliga minnenas sinne för detaljer, säregenheter, krumelurer. Sålunda finner man det mesta, bara man letar. Notiser om stort och smått, sägner, folktro, renskötsel, gårdsregister och ett otal av bilder på sådana som man vill känna igen om man som Kåikulbo läser boken. Det är precis som det ska vara. Boken är ett resultat av ett projekt som pågått sedan 1998, Birgit Larsson Auna har varit projektets kontaktperson och upphov. Efternamnet tyder på att hon med denna bok även skrivit en stor del av sin släkts historia.

Byabok berättar om Kåikul

Unik historieskildring om en skogssameby presenteras på Kulturkraftdagarna i Vuollerim. Kurirens Jan-Olov Nyström har läst den.