Burlesken har surnat till det groteska

Titel:Författare:Förlag: 1991 skrev sin myllrande Stockholmsskildring Kocksgatan gjorde han det med ett friskt och burleskt sinne. Den
eroticism som tillsammans med den ovanliga hettan över Söder drev handlingen framåt var vital, rolig och hejdlös som en karneval. Den var en köttets lovsång till samhället, vänskapen och en aldrig sinande skepsis mot förställning och förstenade samhällsideologier. Nu återvänder han till den exotiska bergknalle vid
Mälarens utlopp som kallas Söder. Där är varje individ längs Hornsgatan ett under av brokighet och burleskerier. Men om Hornsgatan i fysiska livet sträcker sig mäktigt från öster till väster så går Brunners roman den
betydligt kortare sträckan mellan förstelning och bitterhet. Karnevalen har blivit trött rutin, de frustande oförskämdheterna smakar demagogi, samhällskritiken har krympt till sterilt feministhat och erotiken liknar en gymnastiskövning i alldeles för hög matchvikt. är besatta, galleriet fullt, den hejd-
löse konstnären Dressler, den djupt grävande arkeologen Gus Gustavo, Ingrid Drufva som är underskön, Hårde Harry som är tatuerare och den degenererade kritikerfeministen Katarina Skare. Men allt tycks försent trots att Brunner låter Dressler bildstorma genom hela boken som det passionerade geniet, trots att Ingrid Drufva är den arkadiska skönheten och trots allt annat, det är bara för sent på jorden och på Söder. Värmen tycks mest kvalmig och inte alls jäsande sydstatshet, huvudstadens underjord verkar inte hemligt förbunden med större insikter, trots återfunna kvinnolik från 1700-talet och hemliga irrångar i mängd. Mest av allt tycks den maststungen och sönderborrad. Dressler stiger till skyn, men avslöjar inga sanningar, hans hat mot den karikerade kritikern Skare är en gammal mans oförmåga till stoicism, och Skare själv är en slags bedagad superfeminist, varken rolig eller förarglig i sina dogmatiska missuppfattningar. en
relativt omfattande historieskrivning. Södermalm snabbspolat med några
rutor per årtionde, eller är det århundrade. Det är flinkt exekverat, men mekaniskt återgivet och hänger inte nämnvärt samman med den egentliga romanen, som å andra sidan inte heller lider av någon överdrivet koncentrerad handlingslinje. Brunners detaljerade Stockholmskunskaper imponerar dock. Vad än författaren må
hata hos konstkritiker, gayparader och feminister, de är knappast bärare av några mäktigare strukturer, han skjuter därför mäktiga hål
i ett meningslös mörker. Vad som framför allt saknas i Hornsgatan är den mänskliga värmen, humorn som skrattar med och inte käxar elakt mot människorna. Den fanns i rikt mått i det kompisgäng som gjorde vardagen till en fest i Kocksgatan. Mest ingenting förenar människorna längs Hornsgatan, däremot har de ett aldrig
sinande nöje av baksluga och beräknande sarkasmer för att befästa kylan mellan sig. Kanske kunde man kalla Brunners stil för cynisk realism, det som uppstår när burleskerier surnar till det groteska.