Men kan det verkligen ha varit så många? Samlades man inne på filmbolagschefens rum och skålade i dyraste champagnen när filmen var färdiginspelad, månne? Trodde man sig möjligen om att ha varit med och skapat en filmisk oförglömlighet och milstolpe?
Nä - och i så fall, och för att direkt-citera "Loffe" Carlsson ur Göta Kanal, 2hade man skitit i det blå skåpet".
För i allt väsentligt är detta en med diverse habila specialeffekter och varierande datoranimationer välgödd film, som har haft en extrem produktionskostnad (en dryg miljard, enligt uppgift) men som lika förbaskat och hjälplöst är – mördande trist och tråkig.
Man har 3 D-uppdaterat en lättglömd fantasy-skräpfilm från 1981, men visar den alltså även i 2 D. Vilket är enastående fantasilöst och ekonomiskt krasst.
En tröstlös ihopsnurrning av gammal mytologi (med de gamla grekiska gudarna Zeus, Hades, med flera), gammal vanlig fantasy och gammal vanlig action resulterar i en statisk, stel och pinsamt bullersam film, där den på alla sätt fyrkantige Sam Worthington (från Avatar) som Perseus, Zeus son, far omkring och slåss (mot gudar/med gudar som stundtals vittrar till sandstoder) så mycket som möjligt.
Och man bryr sig bara inte. Inte. Alls.
Liam Neeson är med och spelar Zeus, vilket bara kan beskrivas som något slags välbetald sorgeterapi efter hustrun Natasha Richardsons död. Ralph Fiennes är i princip oigenkännlig som Hades och dansken Mads Mikkelsen har en stor roll även han.
Det föreligger vidare en viss risk att de gemensamt har konsulterat sina almanackor snarare än filmens manus, innan de skrev under kontrakten.
Men någon måste väl, någon gång, faktiskt ha trott på det här?
Även om det är väldigt och oerhört svårt att förstå exakt – varför?