Budskap från mörkrets hjärta

Uppnålad på väggen i konsthallen sitter en reproduktion av symbolisten Arnold Böcklins målning Dödens ö. Jan Håfström behöver den knappast som referensmaterial, den känsloladdade målningen lever starkt i honom sedan han som liten pojke såg den i väntrummet hos en barnläkare. - Varför jag blev fascinerad av den kan jag inte svara på. Jag har bara en känsla av att på en sådan ort, i ett sådant rum, så blir man skapande. Larmet stillnar, det blir tyst. Ensamhet kan isolera en på ett negativt sätt, men den kan också göra att man kan gå in i sig själv, säger han. Uppflugen på en stege skapar Jan Håfström just nu sin egen version av Dödens ö. Den är utskuren i trä, djärvt bemålad och försedd med hjul för att snabbt kunna dras fram och tillbaka över golvet. Mr Walker och Kurtz
Stora lådor på golvet rymmer de övriga verk som ska visas i utställningen Mörkrets hjärta. Där vilar Fantomens alter ego Mr Walker, Gustav II Adolf, Robinson Crusoe och Joseph Conrads grymme kolonisatör Kurtz, alla omslutna av mjuk skumplast. De flesta av dem är behändiga figurer i trä, som väcker åskådarens lust att ta i och hantera dem. - Mycket av det jag gör handlar om gamla motiv som jag bearbetar och kombinerar med nya. Jag för med mig det här materialet och försöker utvinna något ur det, leker med det på något vis. Det finns också något i hanteringen av den här scenografin som undgår verbal kontroll, säger Jan Håfström. Med viss "narkotisk" tvångsmässighet återvänder han till barndomens starka upplevelser. Till söndagsskolans figurer som flyttades fram och tillbaka i en låda fylld med sand, till kraftfullt tecknade seriefigurer. - Det kanske är ett försök att hålla kvar något som man förlorat; en person, en livsstämning, en frihet som tog slut i elvaårsåldern, men som man på något sätt hela tiden söker sig till. Samtidigt som man försöker leva här också - vilket inte alltid är så lätt. Ensam vandrare
Också Mr Walker är en reminiscens från barndomen. Håfströms mor köpte Vecko-Revyn varje vecka och lille Jan slukade serierna om den Vandrande Vålnaden, alias Fantomen. Men det är Fantomens civilklädda jag - den ensamme vandraren på Morristowns gator - som figurerar i hans konst. Hans Walker är ingen enkelspårig machohjälte, snarare en komplicerad outsider. - I de bilder jag har valt är Walker en person som står lite utanför, han håller en distans. Det där kommer säkert ur mitt eget liv. Det var så jag kunde uppleva min far och så småningom mig själv - och kanske till och med konstnärsrollen. Konstnären är också en distanserad figur som manipulerar världen på sitt eget sätt. Dubbeltydlig roll
På senare år har han valt att göra Walkers roll än mer dubbeltydig. Genom att kombinera Fantomens alter ego med Joseph Conrads despotiske djungeldiktator Kurtz sätter han in den gamle seriefiguren i ett nytt sammanhang. - De har något gemensamt eftersom de båda befinner sig i Afrika, men med lite olika förtecken. Fantomen förutsätts vara god, en hjälte som försvarar de förtryckta. Det är spännande att låta Kurtz skugga falla över barndomsvärldens Fantomen och den hjältegloria han bär. Diana i fokus
Just den här gången får gubbarna i trä sällskap av en högst levande kvinna. Koreografen Lotta Melin har i nära samarbete med Jan Håfström skapat en dansperformance till utställningen som har fått titeln Rörande Diana Palmers försvinnande. Där är tyngdpunkten förskjuten till mr Walkers fästmö, societetsflickan och äventyrerskan Diana Palmer. - Från början var det meningen att jag själv skulle vara med, men nu har jag fått problem med höften, säger Jan Håfström besviket. 71 år gammal är han annars ytterst vital och i högsta grad aktuell i konstvärlden. I sommar presenteras hans konstnärskap på den internationella huvudutställningen i Arsenale på Venedigbiennalen. Det sker genom verket Den eviga återkomsten, som på många sätt knyter an till Håfströms olika världar. - Det märkliga är att temat för biennalen i år är just att skapa nya världar. - För mig är detta det viktigaste som kanske över huvud taget hänt i min karriär. Att vara på ett ställe dit alla kommer och tittar, det är väl det man drömmer om. Den lusten ska man inte förneka att man har. Då kan man känna sig som en elvaåring igen.

Budskap från mörkrets hjärta

Han gör konst präglad av ensamhet, mörker och död. Samtidigt leker Jan Håfström med sin egen - och vår - ångest. I hans nya utställning på Liljevalchs konsthall har Dödens ö blivit en scenografi på hjul.