Brustna hjärtan vid den slocknande lägerelden

Jag har dessutom inte någon som helst anledning att tro att det blev en millimeter sämre, sedan jag ? mycket motvilligt ? hade lämnat lokalen. Det här var första gången jag såg Weeping Willows live. Värdigt är bara förnamnet; jag kommer att tänka på en svensk upplaga av klassiska The Band. Lika stor förtrogenhet som Robbie, Levon & C:o i att förmedla historier, känslor och depescher om brustna hjärtan vid de slockande lägereldarna. Sångaren Magnus Carlsson har ljus kavaj och meddelar sig med publiken via ett enskilt och tystlåtet ?tack?, på sin absoluta höjd. Resten av gänget framträder i tämligen unisont svart. Och redan från början anmäler sig känslan av att ? det här kommer att bli stort. Twin Peaks-blänkande gitarrspel från Niko Röhlcke, det envetna registrerandet av oändligt manliga känslor och manlig smärta. Magnus Carlsson konstaterar att It?s Over. Senare undrar han försynt om Do You Still Love Me? Ännu lite senare vädjar han om Please Leave While I?m Still Strong. Det handlar om kontrollerade känsloutbrott. Och under den timma jag har möjlighet att vara åsyna vittne till detta så får jag lyssna till flera sånger, som jag bara vet att de kommer att hjälpa mig mycket aktivt genom den kommande helgen. Weeping Willows har stöttat mig med fantastiska plattor som Endless Night, Presence och nu senast Fear & Love. Naturligtvis hade det varit bäst om jag hade kunnat se hela deras dovt intensiva föreställning, men nu kunde jag inte det och det får man bita ihop och acceptera. Det jag fick uppleva var i alla fall av den kalibern att man genast skriver in det i dagboken närmast hjärtat. Willow, Weep For Me. Ibland är viss sorts musik till och med ännu bättre än man hade räknat med. Som det här: Kriminellt bra och: Thank You Very Much, Magnus C.& the guys!