Där går han – 2. Nu är Seppan på väg in bland referenserna, världen är för handen, skrivandet, läsandet, liggandet, resandet, alla ungdomens obligatoriska klådor.
Det går bättre den här gången, åtskilligt bättre om man filtrerar bort Brunners egendomliga försök till självinsikt och egenpsykologiserande och sväljer hans liv som han själv gjort, rakt av, som Gargantua, tjockt med senap ovanpå. Då kan man också samsas med det språk som ibland blir hans fiende, som löper iväg med författaren till en bitterhet eller en längtan efter bekräftelse som är helt ovidkommande och enbart missfärgar litteraturen.
Ut i Europa och in i studierna, italiensk barock och svenska litteraturstudier hos Espmark, med Edith Södergran till Ryssland, mot jämnåriga litteraturstudenter in i offentligheten. Refuseringar på rad från hela spektrat av tidskrifter och förlag innan debuten med en diktsamling och redan där hägrar det lite större genombrottet med Känneru brorsan? Tidsmarkörerna är många och intressanta, de alltför detaljerade reseminnena är ännu fler, men inte fullt så intressanta, som det blir när fonden flyttas fram för långt på scenen. Inflationsvarning, litteraturen har helt enkelt för många roadtripper med virila unga män.
Ja, och så var det sexet förstås, jag tror inte Brunner kommer att gå till historien som den store erotikern i svensk litteratur. Vilket glädjelöst bökande och vilka valhänta försök att förklara varför. Där har ni den andra nödvändiga utrensningen i läsningen. Det som kallas ”steget ut i vuxenvärlden” liknar annars steget in i den infantila fantasin.
När Brunner bemästrar sin cynism och sin uppenbara fallenhet för bitterhet blir allt så mycket bättre. Hans fantastiska minne, hans yviga och generösa språk blir då åter en lust att uppleva och han uppvisar en fantastisk känslighet, nej inte i förhållande till de oroliga unga kvinnor han nalkas, men i vackra sidospår som när han beskriver Italiens blomning om våren, eller får ett poetiskt utbrott inför blomsterprakten intill en genomfartsled på Söder.
Självbilden består, när den inte är grandios är den bara full av självförtroende. Och interiörerna från det alltid lika charmiga Sovjetunionen är lika roliga och groteska som i Dans på rovor från 1983. Då är det bara sex år kvar till den det stora sammanbrottet, där denna karikatyr på samhällsbygge förpassades till förfluten tid. När det sker har den litterära karriären fått flyghöjd, berömmelsen etablerad och boken närmar sig sitt slut.