Brottsfokusering

Ny bok Mattias Hagberg Släpp fångarna loss Atlas Hårdare straff och rymningssäkrare fängelser har blivit politiskt populärt, särskilt efter rymningssommaren 2004 då Reinfeldt krävde Bodströms avgång och Bodström i sin tur kände sig tvingad att lova säkrare bunkrar. Hur ett sådant förvar skulle kunna se ut fick vi för en tid sedan se i en TV-dokumentär från Holland, där fångarna på det rymningssäkra fängelset var lika kringgärdade som tigrar på zoo. Vad hände med de reformer som präglade 70-talets progressiva kriminalpolitik? Med Krum, Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering? Och har kriminaliteten och våldet verkligen ökat sedan 70-talet? I en ny bok, Släpp fångarna loss, granskar journalisten Mattias Hagberg debatten om brott och straff och han undersöker bland annat mediernas roll som trendsättare för hur vi ser på brott. Statistik visar att man i medierna ägnar mer tid än någonsin tidigare åt brottslighet. Tio gånger fler brott rapporteras jämfört med på 50-talet och man åberopar statistiken över antalet anmälda brott som bevis för att vi lever i ett hårdare samhälle. Det hjälper föga att Brå, Brottsförebyggande rådet, gång på gång visar hur förrädisk brottsstatistiken är. Rapporter om ökade misshandelsfall beror i själva verket på att anmälningarna ökat och polisens larm om det tilltagande narkotikamissbruket har sin grund i att deras egna insatser tilltagit. Enligt Brå ligger det dödliga våldet på samma nivå som 1975 ? runt 100 människor om året ? och ungdomsbrottsligheten har till och med gått ner sedan dess. Ändå visar undersökningar att vår rädsla för att gå ut på kvällarna ökat för varje år. Det är en typ av rädsla som etnologer förr beskrev som ett problem enbart i primitiva samhällen. Hur har det blivit så här? Hagberg skriver om ?rädslans gemenskap?, en samhörighet som växer sig stark av en ökad fokusering på brott. I dag är vi besatta av brott, vi och populärkulturen, och några förklaringar, menar han, kan vara den ökade nedläggningen av polisstationer och de av polisen lågprioriterade vardagsbrotten. Om en Djursholmsfamilj blir bestulen på konst till ett ansenligt värde utfärdas rikslarm, medan vanliga inbrott, våldtäkter och misshandel inte anses värda att utreda. Vår brottsfokusering, skriver Hagberg, är kanske ett sätt att lära vad som är rätt och fel i en tid där Bibelns myter inte längre utgör gemensam värdegrund. Brottsligheten är vår tids myt och Hagberg försöker få oss att vakna genom att vederlägga osanningar. Det är ett gott försök. Men vår (eller snarare medias) fokusering på brott kanske ändå paradoxalt hänger samman med uppsvinget för just religionen. För 30 år sedan var det inte någon som intresserade sig för påvevalet i Rom. I dag bevakade alla medier rökens färg på Petersplatsen. Intresset för kriminalitet är nog bara en knorr på den stora vargens svans. Kanske handlar det inte ens om det, utan om vår drift att hitta på världen när verkligheten blivit för komplex. Vi vill inte ge upp våra avgudar och sluta läsa löpsedlar och ingen vetenskap förmår ta död på vårt behov av verklighetsflykt. På något annat sätt är det svårt att förstå Jerzy Sarneckis lakonism i Hagbergs bok: ?Folk är så desinformerade att de blir vansinniga när jag visar korrekt statistik.?

Brottsfokusering

Vad hände med de reformer som präglade 70-talets progressiva kriminalpolitik? Med Krum, Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering? Och har kriminaliteten och våldet verkligen ökat sedan 70-talet?Det undrar Marianne Ekenbjörn i sin recension av Släpp fångarna loss av Mattias Hagberg.

Vad hände med de reformer som präglade 70-talets progressiva kriminalpolitik? Med Krum, Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering? Och har kriminaliteten och våldet verkligen ökat sedan 70-talet?
Det undrar Marianne Ekenbjörn i sin recension av Släpp fångarna loss av Mattias Hagberg.