Brölande drakar i hopplös animerad film

Filmhistorien måste alltid uppfinna sig själv, visst. Men varför måste den upprepa sig? Det finns ingenting i Draktränaren som du inte sett förut. Ingenting. Inte en blick, inte en min, inte en scenlösning. Du har hört skämten förut - kanske skrattade du åt dem för första gången cirka 1975, kanske 1986, kanske 1999, men ett är säkert: Du har inga planer på att skratta åt dem igen. Den här typen av animerade familjefilmer brukar leva på sin förmåga att lägga skämten på flera nivåer, så att barn och föräldrar ska kunna se samma film men ändå komma ut med olika upplevelser. Inte här. Draktränaren riktar sig bara till tioåringarna. Men risken är att de också sett allt förut, minst två gånger, och tio på tv. Det finns en linjär "story" i Draktränaren. Vikingar slåss mot drakar. Men det är förstås inte det som är berättelsen. Det spelar ingen roll att den utspelas omkring år 1000 på en isolerad Atlantö, allt handlar ändå bara som vanligt om att huvudpersonen ska vinna sista slaget, försonas med sin pappa och erövra flickan. Men först måste de säga, ni vet, de där hopplösa replikerna: "Jag är stolt över att kalla dig min son". "Oavsett hur det här slutar slutar det i dag". Det låter som om någon googleöversatt en lång räcka meningar som inte finns på något annat språk än Hollywoodamerikanska. Och så handlar det, förstås, om att visa drakar i 3D. Flygande drakar, brölande drakar, loopande och rollande drakar, uppochnerdrakar, vegetariandrakar, Malmö FF-drakar och drakar med vårprimörer i sin egen sås. Den bästa beskrivningen av Draktränaren görs dock inte av mig utan av censurmyndigheten Biografbyrån när den motiverar filmens sjuårsgräns. 100 minuters drakfilm sammanfattas perfekt så här: "Genomgående våldsamt och högt tempo, starka och suggestiva ljudeffekter i form av morrande, rytande, skrik, vrål och gurgel i kombination med skräckslagna människor som hotas av monstruösa eldsprutande drakar med vassa tänder".