Massor av idéer, blandade huller om buller, härsan och tvärsan och fullständigt kriss-kross.
Titeln vet endast f-n vad den betyder och omslaget ser ut som en bastardisering mellan ett psykologiskt Rorschachtest och ett EKG
i fullt alarmerande frispel. Men inuti den förpackningen döljer sig då ett antal briljanta poplåtar. Omöjliga att värja sig emot eller att kryssa bort.
Jag menar: lika lite som man kan vaccinera sig mot de ohyggligaste av sjukdomar, kan man inte heller vaccinera sig mot Coldplays senaste hittar Every Teardrop Is A Waterfall och Paradise.
De ingår på gruppens senaste, med den trippade titeln Mylo Xyloto, och hänger kvar lika envist som en förödande sommarförkylning. Men känns ju som något så oändligt mycket bättre.
Frontmannen och sångaren Chris Martin (som växte upp i en gammaldags strängt religiös sekt i England; tolka den upplysningen exakt som ni vill) och hans manskap har haft ambitionen att försöka skapa en musikaldramatisk kärlekshistoria. Men det är inte så väldigt lätt att förstå och själv har då jag läst mig till den tolkningen.
Producenten Brian Eno har bidragit med en sedvanligt flummig "enoxification" av hela produkten, men till sist är det ändå de oemotståndliga melodierna som har främst betydelse och förutom de ovan nämnda inkuderar de också Hurts Like Heaven, Dont Let It Break Your Heart, Up With the Birds plus duetten med Rihanna, Princess of China.
Slutsummeringen lyder: både märkligt lättillgängligt och oroväckande mastigt.
Ungefär i lika stora proportioner. Vilket ju i sig är tillräckligt udda.
Också.