Den bedriften lyckas Sören Wibeck med i sin briljanta skildring Jesus - Jude, rebell, Gud?. Gestalten Jesus, en judisk fritänkare, grekiskt influerad, odogmatisk och med en anakronistisk term - antiinstitutionell. Omedveten att han skulle ge upphov till världens största religion, västerlandets sammanhållande ideologi i tvåtusen år, den kulturella och ideologiska referensen för hundratals miljoner, en gemensam databas för språk, tankesätt, liknelser, konst, musik, litteratur.
Hade Jesus själv grundat en kyrka, om han så kunnat? Knappast, han tycks ha varit den nätverkande typen, den evige rebellen som sätter större värde på en snitsigt formulerad tankegång än på ett representativt kyrkomöte. Inför trosbekännelser skulle han ha serverat spefulla motfrågor, kyrkan blev Paulus grej. Ändå hade han anspråk nog, tog på sig hela tolkningsföreträdet gentemot skriftlärda och dogmatiker, ställde hela världen som pant för ordet som var i hans makt.
Wibeck skalar metodiskt fram den historiske Jesus, inte den ideologiske Kristus. Han återfår gestalt efter årtusenden av religiösa vrångbilder, felöversättningar, glömska och missuppfattningar. Först av allt återupprättas själva personen, det har ju sedan 1800-talet funnits Bibelkritiker som ifrågasatt den historiska existensen av Jesus. Men Wibeck visar att för att tillhöra antikens värld är Jesus ovanligt väldokumenterad. Pontius Pilatus, en välkänd samtida, omnämns i en enda romersk källa. Direkt och indirekt nämns Jesus i en rad källor, de äldsta skrivna bara några årtionden efter hans död.
Tron och historien hålls konsekvent isär i Wibecks bok. Det är befriande eftersom vetenskap bara kan göra utsagor om sådant som är känt: "Uppståndelsen tillhör trons värld. Historiskt är den omöjlig att verifiera".
Alltså denna bok om en judisk intellektuell (återigen en anakronism) i romarrikets utkanter. En person som kanske såg sig som Messias, om detta tvistar sannerligen de lärde, men vars djärva tolkningar av världen var tillräckligt omstörtande i sig. En man som hatade kommersen i templet, gärna samtalade med kvinnor och andra samhällsföraktade grupper. Som avrättades av Roms imperium som en möjlig orosstiftare, mer än som upprorsmakare.
Det rebelliska och oroliga draget i Jesu lära har evigt liv, märkligt nog har det fortlevt i skydd av en kyrka som tjänat nästan alla andra herrar än den ursprunglige.
I Wibecks bok står snickarens son Jesus mitt i sin samtid, lika utlämnad åt jordiska makter som envar människa, utan samfund, skyddslös. Det som följer därefter är religion, mytologi och kyrkobyggande. Kristendom med andra ord.