Den finländska konstnären Helene Schjerfbeck (1862-1946) blev antagen som elev vid Finska konstföreningens ritskola när hon var elva (!) år gammal. Efter fyra års utbildning gick hon i privat målarskola i Helsingfors där hon träffade Ada Thilén och Maria Wiik. Tillsammans med Helena Westermarck bildades nu en fyrklöver "målarsystrar" som skulle ha nära kontakt med varandra livet ut. Tusentals brev utväxlades.
1880 får Schjerfbeck ett resestipendium och far till Paris där hon studerar på Académie Colarossi. Hon har egen ateljé, ställer ut på Salongen, företar resor med Maria Wiik och delar även ateljé med henne hemmavid. Under tio års tid vistas de i Pont-Aven i Bretagne, i St Ives i Cornwall, i Italien.
Schjerfbeck återkommer ständigt till den lyckliga ungdomstiden i sina brev. Den som ändå kunde återvända till Paris, koncentrera sig på arbetet, slippa hushållsbestyr, bara gå ner till kvarterskrogen eller crèmeriet.
Denna längtan söder ut, till ljuset och friheten, förblir blott längtan. Hon sitter fast i den lilla staden Hyvinge fem mil norr om Helsingfors. Visserligen en frivillig exil men ändå något av fängelse. Hon bor i ett rum och kök tillsammans med sin mor Olga fram till dennas död 1923. Mor och dotter lever tillsammans i 21 år. 1925 flyttar Schjerfbeck till Ekenäs.
Nu har konsthistorikern Lena Holger valt ut 125 brev av sammanlagt 212 som
Schjerfbeck skrev till Maria Wiik 1907-1928 då den elva år äldre väninnan gick bort. Boken heter Helene Schjerfbeck - Och jag målar ändå. Den kan gärna ses som en inledning på jubileumsåret 2012. Schjerfbeck föddes för 150 år sedan och från 1 juni till 14 oktober kommer närmare 300 av hennes verk att visas på Ateneum i Helsingfors.
Och det är rena sinkadusen att breven finns bevarade. Schjerfbeck hade för vana att bränna alla brev hon fick. Således även Wiiks svarsbrev. Efter hennes död återfick hon sina egna och när hon en dag skulle kasta hela bunten på elden sa vännen Erkki Calonius som hälsade på att de nog hade ett konsthistoriskt värde.
Schjerfbeck gav efter, Calonius tog hand om breven och Gyllenbergs stiftelse förvärvade dem 2004.
"Får öppnas efter min död" stod det på paketet. Eld eller inte eld, hon var väl lite tvehågsen och det är också ett karaktärsdrag som ständigt gör sig påmint i breven. Där avhandlas både stort och smått. Vi får veta hur hon ser på sin egen och andras konst. Mästarnas målningar är, säger hon, på något mystiskt sätt alltid ofullständiga trots den enastående tekniken. Och det är just det som gör dem så bra, så fullkomliga.
Samma sak kan sägas om hennes sena självporträtt där hon successivt nästan utplånar sig själv. Hon har för länge sedan lämnat naturalismens principer i sitt måleri. Verken blir alltmer upplösta. Citroner i masurskål är något mera än citroner och genom att måla dit en kontrasterande blå fläck förstärker hon det gula. Målningen andas, vibrerar. Själen stämmer möte med det okända. Hon visar en makalös sensibilitet i färgsättningen. Det tog henne tio år att färdigställa målningen. Schjerfbeck håller aldrig tillgodo med en nöjd tanke. Ständigt vill hon vidare. En passerad horisont ger alltid en ny horisont i sikte.
Lena Holger har delat upp breven i 18 olika teman såsom resor, modeller, stillleben, ekonomi, ensamhet, porträttmåleri. I varje kapitel en vägledande introduktion. Det som frapperar i breven är att Schjerfbeck dels är så modig och självständig, dels så osäker på värdet av sin konst. Och då tänker jag inte bara på pengar. Angående den saken kan annars sägas att hennes och moderns ekonomiska villkor länge var ytterst magra. De sydde sina kläder själva, oroades för framtiden, vart och vartannat brev handlar om hur Schjerfbeck lappar kläder, möbler, gardiner. Till det kommer att hon var så fysiskt svag. En svår höftskada hon ådrog sig som liten plågade henne hela livet. Och infektioner bara avlöste varandra. Vad skall man för övrigt säga om följande mening: "I allt tänker jag, vad skulle mamma ha tyckt jag borde göra."
Den som fick Schjerfbecks ekonomi på fötter var konsthandlaren Gösta Stenman. Efter den andra separatutställningen i Stockholm 1937 behövde hon inte längre bekymra sig om pengar. Vad hjälpte det? Tomhetskänslorna bara tilltog. Sina sista två år tillbragte hon på Saltsjöbadens badhotell. Till Stenman skrev hon: "Måtte människorna vara nådiga och glömma mig." Hennes sista önskan infriades sannerligen inte.