Bränner till bortom ytan

I ett samarbete med Teaterhögskolan och dess chef, Maria Weisby som svarar för regin, sätter Norrbottensteatern i sin satsning i höst på barn och ungdomspubliken upp en av Sveriges mer aktuella dramatiker, Cristina Gottfridsson. Förutom Ett hjärtslag bort med urpremiär 2005 på Unga Dramaten i Stockholm, spelas just nu hennes H20+NaCl+Au=Love på nationalscenen och Hamlätt på Moomsteatern i Malmö. Däremot är det allra första gången hon sätts upp av de nordliga teatrarna. Det känns som vi fått vänta lite för länge, för här finns någon som vill tala med sin publik på allvar, som vill att det ska bränna till bortom all narcissism och hård konkurrens. Utan tvekan har studenterna från Teaterhögskolan också fått en delikat uppgift. Pjäsen kräver av dem att de ska spela riktigt unga tonåringar känsligt, lyhört och utan överspel. Det tar mycket riktigt en liten stund innan man får fatt i den pulsen. Men när det händer blir det smärtsamt, nära och - på något vänster - roligt. Det är Kristall, Nadia Hussein-Johansen, som driver berättelsen. Hon är drygt femton, bor med sin mamma, och lever onekligen i en fantasivärld. Dagligen provas nya identiteter och poser samtidigt som den inte helt utvuxna kroppen hjälps på traven. Men det som i vanliga fall görs i smyg görs här helt offentligt och, vilket man kan inte tro det i de utlämnande internetverkligheternas tidevarv, det är nästan så att det hörs ett "Men!" i salongen när hon laborerar runt med brösten som värst. Just nu vill Kristall vara Shameless, en Drottning av det slag som i varje generation tycks placera i tonårslivets centrum, och hon offrar utan att tveka sin vänskap med Kokos. Tyvärr har Shameless en lite väl underordnad roll i uppsättningen och Ellen Fosti hinner liksom aldrig ge liv åt sin rolls hårdsminkade ansikte. Samma öde drabbar både Karin Paulin Ek, Kristalls mamma, och Mikael Odhag, mammans pojkvän, som aldrig blir annat än "vuxna". Det schematiska i deras karaktärer påverkar dessutom uppsättningen som emellanåt får springsjuka med korta inhopp och repliker ackompanjerade av förändringar i ljuset. Mer kropp och gestalt och vad ni vill, får däremot Kokos spelad av Emelie Strömberg. Kokos är ovanlig, till exempel har hon hörapparat, starka glasögon och någon form av förståndshandikapp. Kokos tänker rakt fram och frågar sedan rakt ut. Också för henne handlar det om vem hon är och ska bli, om kärlek och sexualitet. Finns det för sådana som hon? Hon möter Zoul, Oscar Skagerbergs, pojken med sitt rastafariyttre som väntar under gatlyktan. Vilka är de, pojkarna, låter Cristina Gottfridsson Kokos fråga. Ja, vilka? Det är i alla fall han som sedan lånar sitt hjärta och kropp till Kokos, för i Ett hjärtslag bort är det just Kokos närvaro som ställer berättelsen om människan på sin spets.