Libertines var ett av de klassiska engelska popbanden. Helt i paritet med Smiths, Kinks och Clash. Dohertys nästa projekt, Babyshambles, hade spår av de förstas genialitet men fick aldrig helt till det ändå, även om jag tycker de är/var underskattade. På detta, Pete Dohertys första soloalbum, lyckas han i princip helt och hållet. Komplettisterna känner förstås igen många, om inte rent av de flesta, av låtarna. Ett par är gamla Libertinesnummer som aldrig riktigt spelades in och annat har framförts live med såväl Babyshambles som helt ensamt och akustiskt. Melodispråket och rösten är intakt, det är bara mycket mer koncentrerat än på länge. Det som är borta är det vingliga öset, det som gjorde Libertines unika och som gjorde Fuck Forever till en av 00-talets bästa låtar. Inga regelrätta hits alltså. Men till och med Pete Doherty måste ta det lite lugnt emellanåt. Fint så. Så fint det kan bli i den här trasiga världen, faktiskt.
