ag har tidigare skrivit om Liars på de här sidorna. Jag måste ändå presentera dem på nytt, för de presenterar sig själva på nytt. Precis som vanligt. Ingen av deras skivor är den andra lik, framförallt är den senaste aldrig särskilt lik den förra. Varje gång är det ett nytt koncept. Och det är ju beundransvärt. Jag vet av erfarenhet att det kan vara besvärligt för lyssnaren, särskilt kanske den nytillkomne men även för den som troget fortsätter att investera i en artists utgåvor. Men samtidigt, det är faktiskt mottagarens problem. Alla kan inte vara Ramones hela tiden. Det finns förstås något självklart fint i att få det man beställer. Men beställer du en Liars-skiva så vet du inte innan vad du får. Det får man så lov att vara medveten om. Vid det här laget i alla fall, för WIXIW (tydligen ska det uttalas Wish you) är deras sjätte album och den här gången har man renodlat sitt elektroniska uttryck, ett av dem. Det fjäderlätta och melodiska.
Det man kanske kan och bör kritisera är att det är relativt lätt att urskilja influenser trots denna obändiga vilja att ständigt förnya sig. Jag hör Peter Gabriel när han var som mest eterisk (på Don’t give up och Mercy Street från So). Dessutom hör jag My Bloody Valentine, utan gitarrväggarna, The Knifes inverterade techno och Echo & the bunnymen.
Men med det sagt så tycker jag om WIXIW. Ganska mycket också. Det är trevligt att höra en så här kontemplativ samling sånger helt enkelt. Samtidigt har jag svårt att inte tänka på, och sakna, vansinnet i flera av de tidigare skivorna. Här finns inga titlar som There is always room on the broom, Plaster casts of everything eller Pure unevil. Inte heller finns det något som låter lika utfreakat som dessa heller. Men alltså, som sagt, så kommer jag nog att lyssna mer på den här skivan än förra, asjobbiga, Sisterworld. Fast den här på många sätt är sämre. Den är lättlyssnad och den är absolut inte dålig. Bara inte lika mycket Liars som jag hade hoppats. Ändå mycket nog.