Bra modern klasskildring

Nu handlar det om ingenting mindre än om tillvarons villkor, i 2000-talets superytliga och ansträngt självupptagna caffe latte-Stockholm. Och man har faktiskt missat något direkt väsentligt inom svensk film av i dag ? om man tillåter sig att missa nykomlingen Michelle Meadows, när hon med uttryckslös min och oändlig överlägsenhet droppar bortskämda one-liners här. Meadows spelar (nej, förresten: är) det vilsna överklass-bratset Eva, som har levt ett så överbeskyddat liv att hon faktiskt inte har den minsta aning om ? det allra mesta som livet har för vana att innehålla. Hon vet ingenting. Möjligtvis hur man umgås med kompisarna på inneställena runt Stureplan, men när det blir svårt för henne (sparken från ett inte särskilt ansträngande butiksjobb på exempelvis Biblioteksgatan) så lägger hon de oöppnade räkningskuverten i en låda och stänger bara av allt som är obehagligt. Och det går ju förstås inte i längden. Inte ens om man är en cynisk överklass-brat, som fortsätter att handla lika mycket kläder även fast hon är utfattig (?vaddå ? man måste ju klä sig? Gör inte du det??). Eva får jobb på McDonald?s. Där finns också den före detta elektroingenjören Bernhard, 50+ för att inte säga även 60+ (spelad på ett sätt som bara han kan av Michael Segerström, mannen som bär upp en lumberjacka som ingen annan i svensk film). Och Bernhard är en hygglig människa. En sån som det brukar sägas om att ?han är för snäll för denna världen?. Skild; hustrun träffade en yngre man och där stod Bernhard med den nya och stora villan som han sedan tvingades sälja med förlust. Med avgångsvederlag från Asea (som det ännu hette när han jobbade där ? numera ABB) och med på sin höjd sporadisk kontakt med dottern. Bernhard ber nästan rutinmässigt om förlåtelse för att han existerar, men han vill ju ändå ha något att göra och mot alla odds får han jobb på McDonald?s. Hans guldkant på tillvaron består av regelbundna besök på 7-Eleven, där han unnar sig kaffe och en muffin. Skulle Eva och Bernhard ens riskera att träffas i det verkliga livet? Det vet man aldrig, men ?knappast? är nog ett realistiskt svarsalternativ. Men i Darling gör de det. Och sakta växer en trevande och mycket finstilt iakttagen vänskap också fram mellan dem. Utan att alls störa eller skrapa med foten markerar sig Darling som en utmärkt och skarpt registrerande nutida klasskildring, där Sverige och dess invånare av i dag definieras uteslutande genom de jobb man har. Och utan jobb har man ingen chans. Noll och nada. Johan Kling debuterar med den här lite lagom bitterljuva och sorgkantat vemodiga filmen (som av någon anledning får mig att associera till fransyskan Françoise Sagans romaner), som nykomlingen Michelle Meadows och den betydligt mera rutinerade Michael Segerström sätter sina respektive tunga rollavtryck i. Det är den sortens film som det känns uppriktigt roligt att helhjärtat kunna rekommendera. Och både Meadows och Segerström borde kunna bli uppmärksammade i framtida Guldbagge-sammanhang. Om det nu inte vore att det är så långt till nästa nominering av Guldbaggar att den här filmen helt enkelt riskerar att glömmas bort. Vilket ju vore extremt tråkigt. För närvarande är den i alla fall en ljusglimt på biorepertoaren i Luleå. Något att verkligen uppmärksamma, för hela den stora och presumtiva publiken.

Bra modern klasskildring

Darling är för närvarande en ljusglimt på biorepertoaren tycker Kurirens recensent Rolf Nilsén och ger filmen fyra hästar.