Prio noll säger själva att de inte spelar progg. Synd för mig, det är ju så mycket lättare att bara kunna sätta band i ett fack. Med texter som handlar om arbetslöshet, media och även kärlek kan man väl kalla det för politisk blues/pop, en ovanlig genre bland oss yngre i dessa tider. Trots en hel del instrumentstrul gör bandet en bra spelning.
Bipolär, ett band som andas Föreningsgatan 7. Känns skönt med lite punk så man vaknar till lite. Sångaren vankar med bestämda steg framför scenen. Även här sjungs det om arbetslöshet, så säger de i alla fall. Sången är nämligen ett ändå stort mummelvrål vilket är synd, texterna verkar bra och sången är ju så viktig.
Efter att inte ha spelat live på hela sommaren gjorde Hamngatan sin första spelning på länge. Med nytt material, nu bara på engelska från en EP som ska släppas inom en obestämd tid. Det är tajt och svettigt, både musikaliskt och fysiskt, där sex personer står inklämda på den lilla överhettade scenen. Höjdpunkter, ”pauslåten”, Frank och Paper and gold, där gitarrslingorna och trumbeatsen omfamnar varandra och vägrar släppa taget. Den som väntar på något gott väntar alltid för länge, ge mig Hamngatans EP nu!
Med ansiktet täckt av en mask á la Karin Dreijer stiger Mother of the Forest på scen. Skönt att någon verkligen vågar satsa på en image, även i lilla (underbara) Luleå. Då har man ju liksom redan kommit halva vägen, alla vet vem artisten är, utan att nödvändigtvis ha lyssnat på musiken. Det är verkligen sådär mörkt och mystiskt som jag förväntade mig. De afrikanska trummorna, koklockan och gitarren till den inspelade musiken gör sig bra. Mycket blink blink, plink plonk och dunk dunk. Även om jag inte är något stort fan av elektronisk musik så gillar jag det, hade nog funkat bra på någon alternativt dansställe. Spelningen var lite kort bara. En bra kväll med hög standard på musiken. Jag cyklar hem med en bra känsla och vägrar hålla med om att kulturen i Luleå är död.