Bra för diskussion om hur lögner sprids

Svensk mediekritik handlar nästan uteslutande om tre tidningar: Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter. Och när dessa tre tidningar skärskådas väljer granskarna dessutom att endast titta på löpsedlarna, framsidorna och nyhetssidorna.
I tre av Sveriges 168 dagstidningar, alltså.
Förutom att detta gör kritiken löjligt smal, så leder förhållandet till ett mer delikat dilemma. Eftersom all kraft ägnas åt ett fåtal sidor i tre tidningar, så ser det faktiskt ut som om det inte finns några problem med de övriga avdelningarna - eller resterande 165 tidningar, för den delen.
Varför är det då så?
Svaret är troligen att de som utför granskningen lever i tron att endast "hårda nyheter" betyder något för läsarna.
I nya boken Lögn, förbannad lögn och journalistik försöker inte debattören Anders R Olsson dölja den bittra smak han får i munnen när han går till angrepp mot "vår tids journalistik".
Han hävdar att bra samhällsjournalistik är en förutsättning för en väl fungerande demokrati, men att
dagens texter inte uppfyller dessa krav. Orsakerna, enligt Anders R Olsson, är inte minst ekonomiska: vinsten går före diskussionen om vad demokratin behöver. I det har han naturligtvis fullständigt rätt, i alla fall när det gäller utvalda delar av kvällstidningarnas innehåll.
Även om också Anders R Olsson går i tre-av-168-fällan och alltså har ett väldigt snävt perspektiv, fungerar boken utmärkt som utgångspunkt för en diskussion om journalistik, inte minst det kapitel som handlar om hur olika former av lögner produceras och sprids.
Märkligt blir det dock när författaren hävdar att allmänheten måste få reda på hur stora brister den kommersiellt bestämda nyhets- och samhällsrapporteringen har.
Detta är precis vad som sker just nu, tack vare bloggarna. Det går inte en dag utan att just de tre tidningar som Anders R Olsson kritiserar allra mest får rejäla och berättigade slängar från initierade bloggare. Ändå kommer han, vilket jag inte kan förstå, fram till slutsatsen att detta inte kommer att "förändra journalistiken i djupare mening".
Jo, skulle jag säga. Det leder till att journalistiken blir mindre viktig. Det leder till att public service får en välkommen kollega i public journalism.
Det är ett ofrånkomligt faktum att till exempel kvällstidningarna håller på att tappa sin roll som viktiga informationsbärare i demokratins tjänst.
Anders R Olsson ser det som ett hot. Jag skulle nog hellre se det som en befrielse. Andra, mer seriösa och mer kunniga aktörer kan fylla samma roll.
Jag delar alltså inte riktigt synen på det stora Hotet. Främst eftersom det finns så gott om andra hot som är värre - många av dem har förresten Anders R Olsson framgångsrikt bevakat. Jag tänker på ökad censur, minskad öppenhet och framförallt risken att vi mycket snart går mot ett fullskaligt övervakningsamhälle.
Viktiga texter skrivs om detta hela tiden, senaste exemplet hittar man i tidningen Scoops nya nummer, som heter Jakten på medierna och är en förtjänstfull genomgång av hur journalisterna blivit intressanta för polisen och underrättelsetjänsten i samband med jakten efter terrorister.
När det gäller övervakningen är det dock tidstypiskt att den största journalistiska bedriften har gjorts av en bloggare - Oscar Swartz. Att denna bevakning blivit av är ett tecken på att vi går mot ljusare tider, inte mörkare.