Bra folkpop - men alldeles för kort

Wendy McNeillLilla salen är i det närmaste fullsatt av lunchgäster, möjligen där för maten snarare än chanteusen. Det gör inget. Wendy McNeill varvar otvunget dragspel och gitarr, det är mörk popmusik med tydliga folk-influenser. Hon lever sig in i musiken men lyckas ändå med konststycket att vara personlig och intim i den här ovana miljön bland hungriga norrbottningar, vid en tidpunkt där de flesta rockstjärnor antagligen nyss gått och och lagt sig. Men ingen osäkerhet märks. Dessutom, med tanke på att hon faktiskt är ensam på scenen hela tiden, så fyller hon ut scenrum såväl som ljudbild som ett helt band. Allra finast är en ballad jag inte uppfattar namnet på som framförs på ensträngs-gitarr, och en liten bjällra. Jag tänker på Laurie Andersons gamla O Superman. Och när sista låten annonseras, Such a Common Bird, är det helt och hållet andäktigt. Min enda invändning mot den här konserten är längden. Jag hade gärna sett att den här lunchtimmen var två.