"Det här är grejer det, hörrö", som en stadig man i blåsvartrutig John Fogerty-skjorta snabb-recenserade läget efter att den finska bluesgitarristen och sångerskan Erja Lyytinen hade spelat undan benen på publiken, i omkring en halvtimme.
Och det hade ju mannen alldeles rätt i. Och egentligen kunde hans ord få räcka för en hel recension men: OK då, jag kompletterar dem väl med några till.
Som att tjejer också mycket väl kan spela bredbent bluesrock; det är altså inte enbart pojkar som innehar den rättigheten.
Detta bevisades nu återigen av Erja Lyytinen, som jag har sett i Luleå och Haparanda några gånger tidigare och som har fällt omkull mig lika klubbhårt varje gång, med sin skärbrännarröst, raffinerade kroppsspråk och anspråkslöst attackerande och finkalibriga gitarrspel.
Den här gången kompades hon av gitarristen David Floreno; som solo-excellerade på och för egen hand också, den stabile basisten Roger Inniss samt den flexible trummisen Miri Mietinen och tillsammans ble v de det ungefärligen rockigaste och bluesigaste som Finland framtvingat sedan The Hurriganes glansdagar.
Miss Lyytinen framträdde i snitsigt silverdetaljerade högklackade skor samt i effektiva nätstrumpor. Och hon har kvar sin kompakt otroliga energi och spelglädje, vilken får henne att rinna besvärsfritt igenom både Elmore James It Hurts Me To samt instrumentala nummer av Freddie King.
Det handlade alltså, uteslutande, om tät, uppkäftig, muskulös samt hotfullt sexig musik av skyhög klass.
Högt upskattad av den entusiastiska publiken, denna kväll efter dagen när sommaren gjorde ett överraskande gästspel.